Jag är så trött på Stockholm, alla lever samma liv.

Fick nog av Stockholm så imorgon åker jag hem till Halmstad. Tänkte träffa saknade personer, läsa böcker och njuta av att ej ha något internet. Eventuellt sätta mig på biblioteket och komplettera B-uppsatsen (om jag orkar och det är dåligt väder). Gå på konsert(er) på Tillsammans, Faråker på onsdag och förhoppningsvis Hagaliden på lördag om jag hittar någon som är ledig. 

 

Och sen till helgen kommer familjen ned och då ska vi åka på utflykter och upptäcka Halland/västkusten alternativt måla om mina vägger, beroende på vädret. Ser mycket fram emot detta. Och då kommer jag kanske kunna uppskatta den sista veckan i Stockholm innan scoutlägret som är kvar sen. Men samtidigt gör det mig lite stressad, pga kommer ju vilja träffa mina vänner här innan jag åker tillbaka för hösten. Men det hinns troligtvis med det också. 

 

Från Halmstad-pride, bara för att jag saknar den bra personen till vänster och för att det ska bli fint att träffa henne igen. 

 

Så, om jag ej sätter mig på biblioteket så hörs vi väl om sisådär två veckor! 

Ljudet från gatan trängs i mitt huvud, där ute ligger livet och väntar.

Trodde du verkligen att det skulle bli bra?

Nu har det ekat tomt och tyst här lite för länge men jag har varken haft internet eller ork och lust att sitta vid datorn. Sedan sist har jag ändå hunnit med en del. 

 

 

- Flyttat till en ny lägenhet, där jag redan trivs så himla himla bra trots att det inte helt är i ordning än. 

- Varit en sväng i Tyskland. 

- Sagt hejdå till Alex med dels häng på Tillsammans där The Mondanes spelade (tipstips) och dels med middag och sedan förfest + häng på tillsammans som dock ej slutade riktigt som planerat. 

- Haft inflyttnings/hejdå för sommaren-middag med bra personer. 

- Har kommit tillbaka till Stockholm och redan hunnit längta tillbaka till Halmstad trehundrasjuttioelva gånger ungefär och därför planerat en resa tillbaka dit om ca en vecka. 

- Jag har sett Noel Gallagher på gröna lund och insett att ensamkonserter inte är så illa ändå. 

- Hängt med E i två dagar och gått runt Söder, picknickat på vattenmelon i Vitabergsparken, sjungt med i Håkanlåtar i en park på Djurgården, träffat märkliga människor och gått sjukt långt. 

- Har dessutom gått och blivit förkyld vilket jag försöker förtränga och gör allt utom att vara hemma. 

 

 

 

Så som sagt har jag haft en del fint för mig trots att det hela tiden legat någonting i bakgrunden och skavt. I Halmstad en känsla av att det snart kommer ta slut och här i Stockholm en känsla av att jag är på så himla fel plats. En insikt om att Stockholm får mig att känna mig betydligt mer ensam än vad jag kanske egentligen är. Och ännu en insikt om att Halmstad också hade varit fel plats prick just nu. 

 

 

 

För nånstans där ute så måste det finnas nån jävla poet som vet hur jag känner.

Vet egentligen inte vad jag ska sägaskrivagöra. Jag bor i ett flyttkaos vilket bidrar till att resten av mitt liv också är kaos. Vet att jag borde packa och dylikt men mest slutar det med att jag stirrar på kartongerna och i hemlighet hoppas att de ska packa sig själva. 

 

Så istället för att packa lyssnar jag på sommarprator, läser böcker, träffar bra personer och sover fortfarande lika dåligt. Måste liksom passa på att göra allting en sista gång nu innan jag om en vecka är tillbaka i Stockholm. Vilket på ett plan ska bli skönt, det ska bli skönt att lägga det här läsåret bakom sig, att för en stund glömma allt som skavt och skaver. Men jag vet ju att det som skavt och skaver i Stockholm fortfarande finns kvar, så jag slipper nog inte undan hur jag en bär mig åt. Men det ska bli skönt med en paus, det ska det. 

 

 

 

Har bland annat plockat ur böcker som jag vill läsa i Stockholm, för att sedan inse att jag omöjligt kan ta med dem allihopa, så nu försöker jag förgäves bestämma vilka som ska få följa med.  

Har fikat + hängt på biblioteket + måndagshandlat med Alex. 

Har även, faktiskt, varit lite kreativ. Häromdagen satt jag och ritade avokados i överflöd, men tänker att en ju måste få utlopp för kreativiteten om den för en himla gångs skull finns där. 

Och så har jag fikat med David och Astra på Söderfamiljen, så himla gosigt.

 

/ 

 

Och allt det som skaver fortsätter att skava. Han säger att han tror att jag är rädd, och han har så rätt. Jag är fucking jävla livrädd. För att allting ska falla sönder, för att bli bortglömt och bortvald, för att ingenting av detta ska finnas kvar. Och han säger att han vill vara det där undantaget, och jag tänker att jag önskar att jag kunde tro på det. 

 

Får frågan om en är en dålig vän, och det enda svaret jag får fram är att jag saknar när vi faktiskt pratade om saker. För det är så himla sant. Kanske är detta ett bevis på det jag är rädd för. Att allting som varit fint och bra faktiskt kan falla sönder och brisera hur enkelt som helst.

För vem skulle bry sig om våra hjärtan blev förstörda?

Just nu ger bloggen mig enbart prestationsångest. Känner att jag behöver göra saker och fota allt för att ha någonitng att blogga om. Dessvärre gör jag inte det. Fotograferar alltså. Tanken på att ens röra kameran gör mig illamående, kanske för att jag känner mig så fruktansvärt värdelös när det kommer till kreativitet just nu. 

 

Sedan sist har jag ändå hunnit med en del: 

- hälsat på David på Galgberget med Bekka

- varit på biblioteket och fikat med Alex

- läst böcker

- varit på musikquiz med Per Gessle-tema på Tillsammans

- firat midsommar med sällskapsspel och lite för mycket drama

- haft taco-kväll hos Astra med bra personer 

 

Försöker hinna med så mycket som möjligt nu innan jag åker hem till Stockholm om ungefär 10 dagar. Ska hinna träffa personer jag kommer sakna och packa ihop lägenheten och flytta till en ny. Känner mig så himla stressad över det, men samtidigt ska det bli väldigt skönt att komma här ifrån ett tag. Fast inser också att det bara kommer ta ett par dagar i Stockholm innan jag kommer längta tillbaka. 

 

 

Om det är till någon tröst för dig så gillar inte jag heller mig själv.

Har haft en så fin helg, och det känns så himla skönt att faktiskt kunna säga att jag mått bra de senaste dagarna, efter förgående dagars dippar. Har hängt med kalasbra personer och inser väl egentligen gång på gång att det är just här jag ska vara just nu, samtidigt som jag kanske inte riktigt vill inse det fullt ut. 

 

Har i princip hängt med Alex hela helgen. I går var vi på secondhand och jag fyndade en kalasfin klänning och två böcker. Och på eftermiddagen efter att ha gjort oss i ordning osv så kom hon hit och vi lagade mat och drack vin och pratade om ca allt från distans till konstprojekt. Några timmar senare gick vi till Tillsammans och drack sangria, spelade fia med knuff och såg Death in the afternoon spela. Gick hem i lagom tid men somnade ändå på tok för sent.

 

 

Och idag fikade vi på Rotundan. Så himla gosigt fik trots aningen närgågna fåglar / en liten fågel stod på min tallrik... Men så himla bra grej att A alltid får en att vilja vara kreativ, borde snart försöka få utlopp för den lilla kreativitet som bubblar i mig. 

 

 

 

Spela roll om man ser ljust ifrån stan, hemma hos mig finns demonerna kvar.

Jag vet inte ens vad jag ska säga. Behöver komma härifrån, behöver något annat. Gömmer mig i böcker för att det inte finns annat att göra. Gömmer mig för att slippa känna. Det går sådär och jag hamnar i fosterställning på badrumsgolvet, men lyckas så småningom ta mig därifrån tack vare peppande ord. Ligger i sängen och gråter en hel dag och ser på serier i hopp om att det ska få upp mitt humör. Det får det inte. Somnar innan elva men vaknar runt två av att någon verkar vilja någonting viktig. Skriver med honom en stund och pratar i telefon. Vet ej om jag säger någonting vettigt, är nog knappt vaken, men har ändå svårt för att somna sen. 

 

Jag är så himla oinspirerad till exakt allt, önskar att sommaren hade fört med sig lite inspiration och motivation till allt en inte hinner med när en pluggar. Men tänker att det kanske har att göra med att vi inte fått veta än om vi klarat allt, b-uppsatsen till exempel. Känner just nu att jag bara vill åka till Stockholm och stanna resten av sommaren, men måste flyttpacka + flytta innan det kommer hända. Känns som en evighet kvar.

 

 

 

Kommer aldrig kunna bli den du var i går, tiden går framåt medan hjärtat slår.

Jaha. Var ska jag börja? 

Jag har sommarlov nu. Eller åtminstone tills jag får veta om jag dels klarade förra tentan och dels om jag behöver komplettera B-uppsatsen. Håller tummarna för att jag slipper plugga mer nu innan september. 

 

 

De senaste veckorna har varit så himla intensiva med ungefär konstant pluggande. Jag har spenderat den mesta av mina vakna tid med Alex, antingen i skolan eller hemma hos henne. Och i tisdags lämnade vi in uppsatsen, på onsdagen satt vi och pluggade i princip hela dagen och sedan hade vi opponering i torsdags. Jag var så fruktansvärt nervös och jag har verkligen ingen aning om jag klarade det eller inte. Det hade varit så skönt att bara få veta det på en gång. 

 

Och de senaste dagarna har jag verkligen tagit tillvara på attt inte behöva plugga. I torsdags, efter seminariet gick jag och David till stan och köpte textillim och plocksallad, och gick hem till honom för att sy märken på overallerna och dricka vin. Det var fint, vi satt uppe till halv två, sydde på märken lyssnade på Ebba Grön och pratade politik. Fint att kunna prata med någon som har samma åsikter. Sen gick jag hem genom ett dött Halmstad med Dom kan inte höra musiken på repeat med lite för hög volym. Tänkte att livet ändå är ganska fint emellanåt. 

 

 

I fredags var det sommar här. Så himla varmt och knappt blåsigt alls. Så efter att ha städat gick jag och David och åt glass innan vi till slut gick hem till honom och sydde på de sista märkena på ovven i solen på balkongen. Gick hem och fortsatte städandet innan jag gick ned till stationsparken för lite häng med bra personer i kvällssolen. 

 

Igår åkte jag till Göteborg för att gå på picknickfestivalen. Hanna hoppade på tåget på vägen och det var himla fint att se henne igen. Sen väntade vi på Alex på stationen innan vi tog spårvagnen ut till Kålltorp. Letade upp en mataffär och köpte med oss picknick. När vi kom dit var det inte så mycket folk och det var väldigt grått och kallt och det kändes inte peppande alls. Men till slut kom solen och en stund senare även Maja. Det absolut finaste var att få höra weaver medan jag låg och halvsov på gräset och även Hanna Järver. Har lyssnat på henne när jag varit som mest ledsen den här våren, så satt mest och grät, men det var fint. När hon hade spelat tog vi våra saker och begav oss till centralen för att åka hem till Halmstad igen. Väl tillbaka tyckte Alexs vän att vi skulle med ut, så det gjorde vi en liten stund. Kände dock att det var väldigt dumt pga hade fått nog av människor för dagen. 

 

 

I pluggstressen har även Halmstad Pride hunnits med, vilket var oerhört gosigt. Även där en dag som började med superdåligt väder men det sprack ändå upp och vart relativt varmt. Det var fint att hänga med lite klassisar sådär innan Peter ba' tar och flyttar till Kina. Det var också fint att det var så bra uppslutning för att vara Halmstads första pride, hoppashoppas att det fortsätter så och att det växer sig större. Så fint med så mycket kärlek i luften. Dock slutade även den dagen med plugg, och pizza. Vi kände att vi var värda det. Trots att det inte blev så mycket plugg gjort. 

 

Nåt slags rekord är satt i att fly så långt bort från sig själv man kan.

Uppsatsen är inlämnad och den lättnaden är helt enorm. Det känns som att jag äntligen kan andas igen. Eller ja, det gjorde det, i några timmar innan vi nu har fått information om opponeringsseminarium på torsdag. Och det känns som ännu ett berg som är omöjligt att bestiga. Men jag och Alex ska plugga hela dagen imorgon och det kommer verkligen behövas. Men om två dagar är det över och då ska jag berätta om saker som hänt sedan uppsatsen tog upp all min tid, till exempel Halmstads första Pride. Vi hörs då! 

 

Så länge får ni en bild på ett av mina favoritträd. 

Men det är mer än en känsla, du kommer aldrig stanna här. / Du kommer krossa mitt hjärta, för när jag är med dig så glömmer jag psykosen, paniken. Att rymden är tom, att världen är förlorad.

 

Fem dagar kvar till deadline och jag känner mest HUR?!?!?!?! Hur ska jag få ihop detta. Borde planera att gå under jorden tills allt är klart, men har liksom annat för mig. 

 

Men jag har faktiskt tänkt en hel del på det. Att bara ta en liten internetpaus ett tag. Inte läsa några bloggar och ta bort både twitter, instagram och facebook från telefonen. För nu när jag mått dåligt den senaste tiden så har dessa sociala medier bara tryckt ned mig ännu mer. Och jag känner att jag börja tröttna på brustna andetag och hjärtklappning.

 

Vilket är vad jag kände i princip hela kvällen igår, så jag gav upp pluggandet lite för fort och skickade in min text inför handledningen. Så istället lyssnade jag på Lasse, målade naglarna glittriga, tänkte liksom att det skulle hjälpa och bara fördrev tiden med sånt en inte behöver. Men lyckades till slut somna ifrån ångesten och vaknade åtminstone lite mindre ångestig. Vilket dock vände då jag inte fått ett enda ord skrivet idag, har enbart raderat massa text. 

 

Även om det händer lite bra saker i mitt liv just nu, saker som svar på mail, mer information om flytt och positiv respons på min text, så rinner liksom det negativa över ändå. Jag försöker tänka på att det är pride på lördag, att på måndag är min uppsats inskickad och då kan jag lägga all min tid på böcker, på att Hanna kommer hit snartsnart, picknickfestivalen osv. Hade liksom varit så himla glad om det inte var för alla dessa himla känslostormar. 

 

Jag önskar att boktips kunde vara lösningen på världens och hennes problem.

Det är fredag och jag och Tina sitter i skolan och pluggar, eller ja, försöker plugga. Ibland går det bara inte. Men jag bestämde mig för att inte få gå hem förrän jag skrivit minst två sidor, och det fick jag ändå ihop innan klockan blivit allt för mycket. Kommer hem runt fem med tanken att jag bara skulle sitta i sängen i tio minuter, innan jag skulle fortsätta. Det slutade med att jag satt i sängen i närmre två timmar innan jag orkade ta tag i mig själv och koka kaffe och återgå till pluggandet. Orkade dock inte så värst mycket mer innan jag gav upp igen så när Alex föreslog öl kändes det dumt att säga nej. Sagt och gjort gick vi till Tillsammans och drack en öl och när Tina gick hem satt vi kvar en stund till och pratade om förvirring och känslor som skaver. Det var som vanligt väldigt behövligt och nu har jag kanske insett hur tvetydigt allting egentligen är och jag måste bara bestämma mig för hur jag ska förhålla mig till det. 

 

Det är lördag och jag och Alex möts i korsningen för ännu en dag av pluggande i skolan. En lördag i skolan känns inte sådär jätteroligt så vi mutar oss själva med plocksallad, då känns det ändå lite enklare. Det tillsammans med att enbart lyssna på Tarzan soundtracket. Men ändå springer tiden i väg och jag har knappt fått någonting gjort, snarare blivit mer förvirrad. Men när klockan närmar sig sju bestämmer vi ändå att det är okej att gå hem. Och när jag nästan är hemma ser jag ett mail från min uppsatshandledare och känner hur glad jag är över att han svarar på förvirrade mail en lördagkväll. 

 

 

Jag känner så himla mycket att jag behöver nya människor i mitt liv. Alla andra är så himla bra på att skaffa nya bekantskaper medan jag knappt kan hålla i de jag har. Men samtidigt får jag dåligt samvete för att jag känner att jag behöver något nytt, som om de jag har inte räcker till. Kanske är det bara jag som inte räcker till. Men det känns som att alla andra har så många olika sammanhang medan jag knappt har ett enda. Och det skaver så fruktansvärt mycket. 

 

Men samtidigt så drömmer jag mig bort till alla böcker jag kommer ha tid till att läsa så fort uppsatsen är klar, och kanske är det som peppar mig mest. Att få förlora mig själv i böckerna igen för första gången på alldeles för länge. 

 

Jag tror att jag kanske bara borde tillåta mig själv att gräva ned mig och vara ledsen och ha ont och känna att allting skaver så att det kan gå över nån himla gång. Istället bara fortsätter jag som vanligt och låtsas som ingenting. Men istället försöker jag trycka bort alla känslor som ligger och bubblar, trots att jag vet att det kommer rinna över och bli värre, och jag kommer låta det göra det, för jag orkar inte ta tag i det nu. 

 

Hjärtat är bedrägligast av allt.

Jag gömde mina drömmar precis där hans axel blir till hals.

Jag är tillbaka i det där trasighetsstadiet, och jag har verkligen ingen aning om hur jag ska ta mig upp härifrån. Jag bara gråter och gråter och vet inte alls hur en tar sig igenom sånt här eller överlever livet.

 

Jag är tillbaka i Halmstad efter en turbulent och ångestig helg i Stockholm. Egentligen finns det så mycket att säga, kanske inte just om själva helgen men alla jävla känslostormar jag känner i mig just nu. För allt det där fina jag hade hoppats på krossades. Och nu känner jag ingen mening med någonting alls längre för det enda jag behöver är hans närhet för ingenstans känner jag mig så trygg som där. Men nu lär den platsen inte finnas mer och det gör så jävla ont. Ungefär lika ont som att det här inte var lika mycket på riktigt som jag trodde/ville/kände. 

 

Jag har även skjutit något fruktansvärt mycket på pluggandet och har knappt skrivit en sida på min uppsats och har handledning på onsdag. Så ska försöka lägga all min tid och energi på att faktiskt på ned någonting vettigt så att jag slipper skämmas osv. Fast helst vill jag bara sova och vakna upp någon gång när allt detta är över och förbi. 

 

 

När det känns som att du gjort allt, sagt allt men inte får några svar.

Alltså den här dagen har ändå varit fin för att vara en måndag. Jag är av åsikten att måndagar inte kan vara annat än ångest. Tidspessimisten i mig ställde klockan 45 minuter för tidigt och när jag vaknade orkade jag verkligen inte stiga upp. For iväg till skolan för handledning med en ångestklump i magen och lite för hårt bultande hjärta men det gick bra, bättre än förväntat. Så just för tillfället känns B-uppsatsen aningens mer lätthanterlig.

 

När vi slutat mötte jag upp Alex för att svänga inom biblioteket och låna en bok och sedan gick vi och handlade mat, precis som varje måndag. Bästa himla måndagstraditionen. Efter att knappt ha ätit ett enda vettigt mål mat sedan i onsdags bestämde jag mig att jag fick köpa något som var gott, det blev toscanabiffar och potatissallad, har varit orimligt sugen på potatissallad och mjukglass de senaste dagarna. 

 

Och när jag kom hem hade jag fått post från HFAB ":)))))" (ungefär sådär såg jag ut när jag gick upp för trapporna) Så jag skrev på innehållet och gick ut och postade iväg det igen. Ringde pappa för att prata lite vilket slutade med ett två timmars samtal och att jag skickat ett mail till en scoutkår här i Halmstad. Det känns fint, men lite läskigt. 

 

Nu borde jag dock plugga, skriva listor, laga mat och annat som kan vara bra att göra, men att ligga på golvet känns så himla mycket mer lockande.

 

 

 

 

Och när det känns som att man ska fatta eld, står allting still.

Timmarna tickar förbi alldeles för fort när det är saker en borde göra, men inte alls orkar ta tag i. Som det här med pluggande till exempel. Jag förstår inte alls hur klockan hann bli fyrafemsex utan att jag egentligen gjort någonting vettigt alls. Vi har kommit igång med B-uppsatserna nu, och alltså, den här ångesten. Jag har äntligen ett ämne, men alltså helt ärligt förstår jag inte hur jag ska börja och struktuera upp. Känns som att jag rusar rakt in i en vägg varje gång jag försöker börja någonstans.

 

Veckorna går alldeles för fort och i början av veckan var jag bara så genuint himla ledsen över allting som skavde, utan att jag egentligen kunde sätta ord på vari ångesten låg. Det bara gjorde ont. En kombination av avstånd, skeva vänskaper och skolångest. Sedan fick jag ett samtal om lägenhet och ett ämne till uppsatsen efter att enbart ha skrivit en lista på saker jag kunde tänka mig i PMet. Kände att det kanske kunde ordna upp sig. Men alltså. Som nämnt, jag förstår inte ett himla dugg. Allting bara slutar i panikgråtattacker.

 

 

Fina saker som hänt i veckan

- Har ätit plocksallad i solen med Alex som äntligen kom hem till Halmstad igen. 

- Har fikat med Emelie en kväll, drack för mycket kaffe och pratade mest om rasism och psykisk ohälsa. 

- Har suttit på biblioteket och _försökt_ plugga med Alex.

- Har druckit vin med Tina, lyssnade mest på Det stora monstret och hade deeptalk om sådant som skaver. + att vi till och med satt på balkongen en stund, så gosigt. 

 

 

Saker jag ser fram emot: 

- Stockholm och Uppsala nästa vecka

- När den här himla uppsatsen är över och förbi

- Picknickfestivalen

- En sommar delvis i Stockholm

- Scoutläger

- Way out West

 

I ena stunden känner jag att allting kommer lösa sig medan i nästa känna att ingenting någonsin kommer lösa sig. Men jag vet ju att det mesta har en tendens att lösa sig, jag vet det. Men det gör inte att jag nödvändigtvis tror på det. Får helt enkelt försöka fokusera på det där fina, för de sakerna finns ju trots allt ändå. 

När våren får dig att bryta samman, tänk på när vi var tillsammans.

Jag minns när jag i februari var inne i en Lasse-period och hade meningen "vad ska man göra enda fram till maj" på repeat i huvudet. För det var det enda jag kunde tänka på. Hur fan ska jag överleva i den här himla staden tills dess? Då hade jag bott här i nästan ganska precis ett halvår och kände enbart att jag ville fly härifrån. Men på något himla vis överlevde jag det där och kom över känslan i takt med att vänskaper växte sig starkare. Fast samtidigt som känslan av att vilja, och behöva fly härifrån inte är lika stark just nu, kanske för att jag snart gör det igen, så ligger den där och gnager, redo att bryta ut när som helst.

 

 

Var ju i Göteborg i helgen och det var så förbannat himla välbehövligt att komma bort, kanske mer än jag trott. Det var skönt att vara någon annanstans och inte tänka på allt det där jobbiga. I fredags kom jag fram på eftermiddagen och var med på en föreläsning på Bellas skola innan vi åkte hem till henne och drack en öl och spelade kort tills klockan blev för mycket. Igår vaknade vi ganska tidigt, åt frukost och gjorde oss i ordning innan vi tog spårvagnen in till stan och gick i secondhandbutiker, strosade omkring i Haga, och gick på vernissage på Dômen. Kom hem på eftermiddagen och var helt slut pga gått prick hela dagen. Men vi tog oss i kragen och lagade middag och gjorde oss i ordning innan vi åkte in till stan igen. Den här gången hem till Bellas klasskompis som fyllt år. Så vi satt på hennes golv och drack öl och åt tårta innan vi gick vidare till andra lång när de skulle vidare någon annanstans. Och idag gick vi en sväng i skogen innan jag tog bussen hem till Halmstad igen. Så himla fin helg och jag är nog lite kär i gbg ändå. 

 

 

 

Hela sitt jävla universum i bröstet fyllt av ingenting alls.

På tentaveckor kan en:

- dricka för många koppar kaffe

- glömma bort att äta mat

- gå på bio (såg Kurt Cobain-dokumentären och åh vad bra den var)

- ha lite för mycket ångest

- gå på långa promenader och lyssna på podcasts för att tänka på annat en stund

- och såklart skriva den himla tentan

 

Men nu är det äntligen över för den här gången, dock att nästa delkurs kommer kännas som en enda lång tentavecka (hej B-uppsats, vad jag inte sett framemot dig). Men sen är det sommar iallafall och det gör en åtminstone lite mer pepp. 

 

 

Imorgon tar jag tåget upp till Göteborg för att hänga med Bella hela helgen och åh, det känns så himla välbehövligt. Att få andas något annat än Halmstad ett tag, att tänka på annat och glömma tentan och all kaos för åtminstone en liten stund. Jag hoppas på fint väder så en kan få se lite fina delar av GBG. Men imorgon ska jag iallafall gå på en av hennes föreläsningar och på lördag ska vi på konstutällning, oerhört pepp på det. Och ska nog ta med mig kameran för omväxlingens skull så den kan få dammas av litegrann. 

 

 

Jag vet inte vad du ser när du stirrar in i vit betong.

 

Det är så mycket som skaver just nu. Försöker att tänka på annat, sätter mig på en bänk vid Nissan under ett blommande träd och läser istället för att plugga. 

 

Vi har klipp-picknick och jag drabbas av en extrem ledsamhet, helt utan egentlig anledning. Men lyckas ta mig samman och ha en fin kväll med ändå ganska bra humör trots diverse irritationer. Men sådant tycks vara omöjligt att undvika. Gär hem när de andra går ut och får dagen därpå höra om det jag missade, eller inte missade. 

 

Det blir fredag, men det hade lika gärna kunnat vara onsdag, eller vilken dag i veckan som helst. Går på stan med Alex och går på spelkväll och dricker drinkar när klockan slagit åtta. Cyklar på Davids cykel och får en nära döden upplevelse när jag håller på att trilla av. Hänger på ölfiket med bra personer och deeptalkar om det mesta som skaver och är ännu en gång den som får trösta, trivs nog lite bättre i den rollen ändå, men går ändå hem innan alla andra och gråter/hyperventilerar på vägen hem. 

 

Och en helg med lika grått väder som jag känner mig. En lördag då ingenting egentligen görs, pluggångesten som ligger och skaver och jag som inte orkar göra någonting åt den. Och ett närmre två timmars telefonsamtal med Hanna som var så välbehövligt. Och idag är det söndag och jag har åtminstone hittills läst ett kapitel kurslitteratur och skrivit litegrann. Får ej sova ikväll om inte denna uppgift är färdig. Pluggfokusen är dock inte så stor och jag skyller på pollenallergin men egentligen är det nog annat som väger tyngre. Eventuellt stressen över att alla fick tillbaka sina tentor i fredags, utom jag och vänskaper som håller på att brisera.

 

Vissa dagar vrålar havet utan orsak.

Samtidigt som jag vill återberätta varenda tanke och varenda känsla så inser jag att det inte är möjligt. Inser att allt inte går att berätta för allt kommer inte att förstås. 

 

Jag ger mig själv ångest när jag tänker på hur negativ jag jämt är, eller när jag tänker på att jag jämt känner och tänker för mycket och att det troligtvis drar ned alla runt omkring mig och att det ger mig så fruktansvärt dåligt samvete. Jag tänker att det kanske har att göra med min osäkerhet. Tänker att allt har med osäkerheten att göra. Att jag vill vara tillräcklig för prick alla. Att jag vill leva upp till och bli omtyckt. Även av de jag kanske inte bryr mig ett dugg om, egentligen. Fast allra mest vill jag vara tillräcklig för honom.

 

 

 

 

Igår åkte jag, David och Sara en sväng till Danmark. Vi strosade omkring i Helsingör, åt asiatisk buffé, åt glass och satt en stund vid strandkanten. Behövde det så himla mycket eftersom att konstant aktivitet gör att en inte hinner tänka så mycket på sådant som är jobbigt, knappt alls faktiskt. Väl tillbaka i Sverige blev jag övertalad att följa med på fest och trots att jag inte alls var pepp på det så tänkte jag att ja, det kan väl vara kul. Kvällen var okej. Hade deeptalk med Alex på en balkong och var för en gångs skull den som fick peppa istället för att bli peppad. Och kanske att jag fick höra prick exakt det som får mig att känna att jag kanske inte behöver fly så fort jag får chansen just nu. Sen blev jag för full och satt och mådde illa, innan några bra följde mig hem. 

 

Idag vaknade jag ändå ganska pigg, gjorde i ordning frukost, brände mig på kastrullen och satte mig och plugga en stund. Varvade pluggandet med städande och diskande innan jag till slut blev för trött för att göra något alls. Såg några avsnitt av vänner innan jag gick på en 1,5 h lång promenad, lyssnandes på podcast och pratandes i telefon med två stycken bra. 

 

Nästa vecka kommer bli stressig, det är sista veckan innan tentavecka och jag vill hinna plugga så mycket som möjligt innan dess, vi har klipp-picknick, jag ska på lägenhetsvisning och få tillbaka en tenta som jag är bombsäker på att jag har misslyckats med. 

 

 

Men jag har ingenting emot att gå i bitar, om det kan visa min rätta form.

Idag skulle vara en sån där effektiv pluggdag där åtminste en sak på listan skulle kunna bockas av. Men riktigt så blev det inte. Alex skrev och frågade om jag ville dricka kaffe på Skånskan och jag tänkte att ja, det kan en ju inte säga nej till med tanke på hur välbehövligt det var. Så istället drack vi kaffe och pratade om allt från politik och känslor till Polen. Konstaterade att vi har blivtit mer säkra på våra åsikter sedan vi började plugga. Fast det egentligen nog mer handlar om att vi fått mer bakgrund och därav fler argument och dylikt. När vi suttit där i närmre två timmar kom David förbi och vi gjorde honom sällskap när han skulle köpa en peruk och sedan gick vi bort till myrorna i jakt på nya böcker. Som om jag ens behöver fler böcker? Eller okej, en kan inte ha för många böcker. 

 

Och nu är jag kaffeskakig efter för många koppar kaffe och för lite mat och hänger lite med Marx i ett försök att förklara marxismen och berätta om hur jag ska använda det på mitt uppsatsämne i B-uppsatsen. Vilket är fruktansvärt oklart. Men det känns ändå lite okej. 

 

Hon är så fruktansvärt fin och bra. Och imorgon ska vi sitta på golv och vara kreativa och varva det med diverse teoretiker. Så himla välbehövligt.