Det är fredag och jag och Tina sitter i skolan och pluggar, eller ja, försöker plugga. Ibland går det bara inte. Men jag bestämde mig för att inte få gå hem förrän jag skrivit minst två sidor, och det fick jag ändå ihop innan klockan blivit allt för mycket. Kommer hem runt fem med tanken att jag bara skulle sitta i sängen i tio minuter, innan jag skulle fortsätta. Det slutade med att jag satt i sängen i närmre två timmar innan jag orkade ta tag i mig själv och koka kaffe och återgå till pluggandet. Orkade dock inte så värst mycket mer innan jag gav upp igen så när Alex föreslog öl kändes det dumt att säga nej. Sagt och gjort gick vi till Tillsammans och drack en öl och när Tina gick hem satt vi kvar en stund till och pratade om förvirring och känslor som skaver. Det var som vanligt väldigt behövligt och nu har jag kanske insett hur tvetydigt allting egentligen är och jag måste bara bestämma mig för hur jag ska förhålla mig till det. 

 

Det är lördag och jag och Alex möts i korsningen för ännu en dag av pluggande i skolan. En lördag i skolan känns inte sådär jätteroligt så vi mutar oss själva med plocksallad, då känns det ändå lite enklare. Det tillsammans med att enbart lyssna på Tarzan soundtracket. Men ändå springer tiden i väg och jag har knappt fått någonting gjort, snarare blivit mer förvirrad. Men när klockan närmar sig sju bestämmer vi ändå att det är okej att gå hem. Och när jag nästan är hemma ser jag ett mail från min uppsatshandledare och känner hur glad jag är över att han svarar på förvirrade mail en lördagkväll. 

 

Jag känner så himla mycket att jag behöver nya människor i mitt liv. Alla andra är så himla bra på att skaffa nya bekantskaper medan jag knappt kan hålla i de jag har. Men samtidigt får jag dåligt samvete för att jag känner att jag behöver något nytt, som om de jag har inte räcker till. Kanske är det bara jag som inte räcker till. Men det känns som att alla andra har så många olika sammanhang medan jag knappt har ett enda. Och det skaver så fruktansvärt mycket. 

 

Men samtidigt så drömmer jag mig bort till alla böcker jag kommer ha tid till att läsa så fort uppsatsen är klar, och kanske är det som peppar mig mest. Att få förlora mig själv i böckerna igen för första gången på alldeles för länge. 

 

Jag tror att jag kanske bara borde tillåta mig själv att gräva ned mig och vara ledsen och ha ont och känna att allting skaver så att det kan gå över nån himla gång. Istället bara fortsätter jag som vanligt och låtsas som ingenting. Men istället försöker jag trycka bort alla känslor som ligger och bubblar, trots att jag vet att det kommer rinna över och bli värre, och jag kommer låta det göra det, för jag orkar inte ta tag i det nu.