Brustet hjärta, jag är van.
I måndags berättade jag
Han höll inte med
Han visste inte
Och jag vet inte
om jag förstört något
För han svarar inte.
-
Kanske har jag nu bestämt mig för att en besök på studenthälsan är det enda rätta
kanske har jag inte samlat mig tillräckligt med mod för det än
kanske kommer det aldrig att hända
kanske kommer det det, tack vare mina peppande vänner
kanske kommer allt att bli bra till slut.
Jag vill
- att hemtentan ska vara färdig och inlämnad.
- dricka rödvin med fint sällskap, gärna på ett golv
- stå i ett publikhav
- spela sällskapsspel
- ha massa tid till att läsa böcker
- gå på skogspromenad i krispig höstluft
- få ordning på alla känslor, ångest och kaos
- kramas med saknade personer
- upptäcka ny musik och ha tid till att göra nya spellistor på spotify
- ha besök av saknade vänner
- upptäcka nya platser och städer
- vara med i en bokcirkel
- andas lite skåneluft
- ha inspiration till att laga mat
- bli bättre på att höra av mig till folk
- fylla 20, typ nu. Men idag är det en månad kvar!! (nedräkning)
Och nånstans har man iallafall kommit om man vet vad man behöver.
Jag vet vad det är som skaver, därför kan jag få det att släppa.
Jag vet att jag inte kommer bli ensam om jag inte är med på alltalltallt som händer.
Jag vet att om jag bara försöker tillräckligt så kommer det att gå.
Jag vet att jag bara måste tro på mig själv lite lte mer.
Jag vet att jag måste känna efter, känna efter och acceptera.
Men jag ser dig fast jag inte ser dig.
Idag är det ett år sedan Kristian Gidlund förlorade kampen mot cancern. Därför lyssnar jag på hans fantastiska sommarprat, läser fina delar i böckerna och är vemodig.
Idag är jag så arg och ledsen och jagvetinte åh. Blir så förtvivlad på vänner som beter sig svinkonstigt och sen inte säger vad sjutton som är fel.
Idag vill jag mest säga upp allting med mitt gamla liv och bara tänka och leva i nuet. För alla jag lärt känna är så fina och bra.
Idag ska jag äta annat än pasta till middag. Och kanske till och med sätta mig på balkongen. Golvet börjar bli ganska tråkigt nu.
Idag borde jag plugga. Idag måste jag plugga. Idag vill jag helst läsa poesi.
För långsamt för snabbt men aldrig i takt.
Trots att jag ju har det så himla bra så kryper sig ångesten på ibland. Och de senaste dagarna har det varit lite för mycket sådant.
Och i min lilla moleskine har jag skrivit såhär
"Det händer så mycket. Hela tiden.
Så mycket att jag knappt hinner känna av allt det där som skaver i mig.
Kanske har jag det för bra? Bättre än jag förtjänar."
"Jag vill bara finna tiden igen.
Tid till att skriva.
Tid till att andas.
Men med miljarder sidor kurslitteratur och kalendern full med annat,
så hamnar det i skymundan."
Och på twitter
"Verkar ha glömt bort hur man gråter.
Men det är ca det enda jag skulle behöva just nu."
"Försöker mest få ordning på kaoset.
Det går ju sådär.
Sitter på golvet och läser poesi istället"
"Tror att det enda jag behöver är en träffande textrad."
Du kan gå din egen väg.
"Vill inte vara den som blir kvar. Men den som vill bort mest är nog den som stannar längst."
"När livet svackar, så svackar fan allt"
"Mitt hjärta går ifuckingtur"
"Klockan står på 04.45 men jag kan inte sova. För det enda som rör sig i mitt huvud är hanhanhan och att jag aldrig kommer våga höra av mig."
"Trivs väl bäst på ett öresundståg i södra Sverige."
"När en säger 'vi ses till jul då' så känns det här med att flytta så himla himla läskigt. Men kanske mest på ett pirrigt sätt ändå."
Who do you see and what do you think, when you think about me?
Vet faktiskt inte vad som händer. Lyckas inte ta mig ur svackan utan den växer sig bara större och större och är snart så djup att den bara är ett bottenlöst hål. Drömmer mig härifrån, kollar på alla alternativ som finns. Söka jobb utomlands, bli au pair, skicka in en sen anmälan till alla de utbildningar jag funderade på i våras eller bara ta ett djupt andetag och stå ut ett tag till.
Får tipset att prata med en pyskolog av någon och tipset att skicka in den där sena anmälan av en annan. Men vad skulle det hjälpa?
För att det inte ska vara allt för deppigt får ni en vårig bild från kungsträdgården.
Just in time, for the first time.
"Hela jag kliar. Som om något försöker ta sig ut, som att jag försöker ta mig ur mig själv."
"Återigen är tankebanorna: hur fan överlever man livet?!"
"Idag är en sån dag då jag undrar vad mina vänner får ut av att vara vän med mig."
"Alla är ju allt det jag inte är."
"Borde tillåta mig själv att känna lite mer."
"Återigen är tankebanorna: hur fan överlever man livet?!"
"Idag är en sån dag då jag undrar vad mina vänner får ut av att vara vän med mig."
"Alla är ju allt det jag inte är."
"Borde tillåta mig själv att känna lite mer."
Jag är halvåret av mörker i landet som gud glömde.
Har så mycket jag behöver få ur mig, men var börjar man när allt skaver helt otroligt mycket.
-Skäms över helgen
-Gråter över saker jag inte rår över.
-Har ångest över att man från och med idag och en månad framåt ska söka utbildningar till hösten. Vill så mycket samtidigt som jag inte vill något alls. Bara komma härifrån.
Vill mest sitta i min säng med en kopp te och en vän och prata om allt som skaver och bli av med alla hjärnspöken.
-
Tänker hur förbannat jävla skönt det hade varit om något varit på riktigt.
I samma stund så vet jag att allting har ett slut.
Jag vet inte längre hur en håller sig på ytan. Jag sjunker med allt snabbare takt mot botten.
Och jag vet inte heller hur en ska ta sig upp därifrån när en av de jag behöver mest inte inser hur mycket denne behövs.
-
När det enda man kan konstatera är att man är livrädd för att leva och dödsrädd för att dö.
Jag går på samma gator tills de vänder.
Att en bra dag ändå kan få oväntade vändningar. Att en bra dag kan sluta med tårar och att ligga i sängen och skaka av ångest. Men nu ska jag fan få ordning på det här. Det jag gjorde var sjukt dumt och det som är bra är väl att jag nu inte känner ett behov av att göra det igen. Fuck tvångstankar.
-
Det betydde ingenting. Jag vet ju det. Men ändå gör det så jävla ont.
"Vad jag bryr mig om nu är att få ut dig ur skallen."
Bort. ut, jag vill inte längre. Vill inte vara med. Vill bara ge upp på livet. För att ingenting är någonsin som det verkar. Och det slutar alltid bättre för alla andra. I slutändan är det ändå bara jag som mår dåligt över det. För jag vet ju att för dig betyder det inget. Ingenting alls.
Åh jag borde förstått det men jag förstår det nu.
Har insett nu att jag mått dåligt över honom i onödan. Så helgens fylla förde väl något gott med sig.
Fast egentligen gör det inte mindre ont för det.
Kan jag minnas vem jag var en gång, innan jag blev vem som helst.
Samtidigt som jag känner lite för mycket, känner jag ingenting alls. Allting har en fram- och en baksida och jag vet inte hur jag ska handskas med kontrasterna som är alldeles för stora.
Imorse vaknade jag till nyheten att Kristian Gidlund är död. Jag vaknar också till påminnelsen om att Lasses nya album Hosianna släpptes idag (Som förövrigt är hur himla bra som helst.) Kontraster.
Och idag flyttar jag.
Anteckningar.
''Känns det inte så är det inte. Det är nog det som är problemet.''
''Det värker i varenda cell i kroppen. För du bryr dig inte och jag vet inte hur jag ska få det att gå över.''
''Hur vet jag att jag är kär i honom och inte bara kär i kärleken?''
''Den här tomheten är extrem, värre än någonsin. Och tomhet är en känsla jag allt för ofta känner av.''
''Det värker i varenda cell i kroppen. För du bryr dig inte och jag vet inte hur jag ska få det att gå över.''
''Hur vet jag att jag är kär i honom och inte bara kär i kärleken?''
''Den här tomheten är extrem, värre än någonsin. Och tomhet är en känsla jag allt för ofta känner av.''
-
Är så trött på att allt bara ska vara felfelfel hela tiden.
-
Tänker att om jag bara duschar tillräckligt länge så försvinner allt det äckliga och dåliga med mig.
