Identitetskrisar. Och finns det någon sämre tidpunkt för det än i slutskedet av att söka utbildningar och kurser till höstterminen? Jag tror faktiskt inte det. 

 

Hur tar sig då denna kris uttryck? Jag lyssnar på hiphop, klär mig i blåjeans och byter ut teet mot kaffe.

Och när en tänker på det är det nog mer konstigt än det låter då det nog är så lite jag det kan bli. Var dessutom så nära på att låta David klippa mig. Men sen kom vi fram till att det var en dålig idé. 

 

 

Jag har iallafall sökt litteraturvetenskap till hösten nu. I tre olika städer. Uppsala, Halmstad och Lund. Jag vet inte ens om jag vill hoppa av det jag läser nu. Men jag tänker att om jag söker har jag iallafall möjligheten att byta. 

 

 

Det har snart gått en vecka. En hel jävla vecka. Blir fascinerad över att dagarna bara springer förbi, och jag gör fortfarande ingenting av det jag egentligen borde. 

 

Igår var fint. Vi hade en tre timmars föreläsning och det var soligt och fint väder, så efteråt gick jag och Alex till stan. Målet var att köpa bra att ha-saker till skolan, typ flärpar (jag) och block, pennor och flärpar (hon). Så det gjorde vi och köpte med oss wok och satte oss utanför biblioteket i solen. Fick sällis av Alex kompis och gick till lilla torg och satte oss på en uteservering. Så himla himla gosigt med årets första uteserverings-öl. När klockan blivit över sju gick vi bort till ölfiket för poetry slam. Det var bra, trots tankspridd. Det är någonting med poesi och vemod, satt nämligen mest på en pall och var vemodig. Drömde mig bort till andra platser, platser som är närmre, platser som helt enkelt är något annat. Kände plötsligt tårarna bränna bakom ögonlocken och tog mig ut. Ut och bort. Kände att jag skulle bli kvävd om jag satt kvar en sekund till. Blev ikappsprungen av Alex och fick en lång kram följt av en promenad och möjlighet att få prata av mig allt det som skaver. Prata om den senaste tiden och bolla tankar och funderingar. Så himla himla nödvändigt. Hon är fin. Gick tillbaka och stannade en stund innan David och Astra kom förbi och vi gick till James istället och förlorade på biljard. 

 

Idag hade vi föreläsning igen. Hatar den här kursen ca mest av allt just nu. Men trots det är det ändå ganska intressant. Men väldigt mycket att ta in + förstår ej uppgifterna vi får (= skjuter plugget ifrån mig). Har även ställt mig i flertalet bostadsköer idag så nu vill jag mest flytta härifrån. Eller ja, mer än innan. Men det får väl vänta tills den här himla utbildningen är över och förbi osv. Kan ju inte bara helt spontant flytta härifrån, även om det allt som oftast känns lockande. Kan inte fly mer. 

 

 

 

 

Jag borde verkligen plugga, men istället läser jag ut Steglitsan. Drabbas av en tomhet när boken tar slut.

Försöker plugga igen men allt jag kan tänka på är dig. På vad du tänker på, på var du är och vad du gör.

Det är som att min hjärna har avsatt lite utrymme till att bara tänka på dig,

samtidigt som all annan tankeverksamhet fortsätter som den ska.

Alla öppna flikar med vetenskapliga artiklar om Astrid Lindgren skriker på mig,

men jag orkar inte se efter vad de säger. Orkar inte leva mig in och förstå mig på.

Dricker för mycket kaffe och äter för lite mat.

Det är som att vardagsbalansen helt har rubbats och har svårt att hitta sin väg tillbaka.

Jag vet inte vad det är, men någonting är det. 

 

De senaste dagarna har jag gråtit för mycket, pluggat för lite och bara inte gjort någonting rimligt egentligen. Men jag tänker att efter en vecka med konstant sällskap så är det okej att vara grå ett par dagar. Men jag vet inte. Allt jag behöver är nog ännu mer sällskap. Men i helgen kommer i varje fall min familj på besök och jag ska tvinga dem att åka till IKEA så att jag kan få köpa en ram och några vinglas, eventuellt även en växt. Men innan dess måste jag pluggapluggaplugga. Men det har jag ju som sagt glömt bort hur man gör.

 

 

Igår skickades tentan in, idag firar vi med klassfest.

Igår var jag helt slut, idag är jag fortfarande trött men samtidigt så himla pepp. 

Igår vägde förkylningen för tungt, idag ignorerar jag den. 

 

Idag känns allting ändå ganska ljust men jag vet att om några dagar kommer ångesten slå tillbaka, dubbelt så hårt. Men jag försöker att inte tänka på det för nästa vecka kommer ändå bli så himla fin. 

 

Vi är uppe i tentavecka men min fokus är icke-existerande. I torsdags satt jag och Alex på min balkong i solen och började plugga lite smått. Men när vi tröttnat på det åt vi lunch och gick sedan bort och tittade på medan några spelade fotboll. En får ju ta vara på solen och allt sånt där medan den är framme och en själv kommer sitta instängd den närmsta veckan.

 

I fredags hade vi den näst sista föreläsningen och jag och Alex satte oss efteråt och åt medhavd matlåda och försökte plugga. Men det var inte alls min dag så jag gav upp ganska snabbt, låste in mig på skoltoan och grät (som om en vore tillbaka på gymnasiet igen) och spillde ut mitt vatten över kurslitteraturen. Så gick ganska snabbt hem och sedan till willys för att köpa mjölk att ha i kaffet och godis, med planen att sitta hemma hela kvällen och plugga, men riktigt så blev det ju inte. Alex frågade om jag ville med till Bekka och sagt och bestämt började jag göra mig i ordning och lyckades för en gångs skull få till både eyelinern och läppstiftet rätt bra. Förfestandet kändes dock ganska medelmåttigt och jag gick hem när de andra skulle ut pga tvättid klockan åtta dagen därpå. Och när jag promenerade hem i regnet hade klockan slagit ny dag och han fyllde år, och de som känner mig vet att jag tycker om att skicka grattis-sms så det ägnade jag min lilla promenad hem till. 

 

I går var klockan ställd på halv åtta så att tvätten kunde bli tvättad och pluggberget åtminstone bli lite mindre. Och när klockan var nio var tvätten inslängd i torktumlarna, en liten del tenta skriven och två koppar kaffe druckna. Och sedan fortsatte min produktivitet så nästan fram till eftermiddagen då Malin kom med tåget. Vi gick och handlade mat och gick hem och drack te och pratade om allt möjligt. När klockan sedan blivit lite mer kom David förbi och förförfestade och åt middag med oss innan vi tog oss bort till Bekka. Den biten kan nog beskrivas, minst sagt, som spännande. Medan vi väntade på Alex satte jag mig på Davids longboard och åkte fram och tillbaka. Och när hon väl kom så satt jag kvar på den och drogs med fortfarande sittandes på. Väl hos Bekka körde vi ölspel som vanligt och hade det fint. Var lite för full men ganska glad och det kändes fint. Sen hängde vi på ölfiket och james och när vi kom hem satt vi vid mitt matbord och pratade om djupa saker och åt chips tills klockan blev halv fem. 

 

Idag hängde vi mest på golvet drickandes kaffe och spelade kort tills Malin skulle ta tåget hem igen. Och sedan dess har jag mest prokrastinerat och gjort mest sådant jag ej bör ha gjort. Men har ändå fått en del plugg gjort och det är ju alltid något tänker jag. Men egentligen är väl inte 3500 tecken av 20400 jättemycket att hurra för. Det är så himla mycket mer lockande att till exempel ligga på golvet och titta på bilder på söta kattungar eller skriva av sig om allt det där som känns i en. 

Skriver ned allt det där som skaver och stormar i mig. Skriver om förvirringen, skriver om rädslorna, skriver om pirret och nervositeten. Men samtidigt är det svårt att avgöra vad det är som verkligen som känns. Allting blir som små fragment, men jag drömmer om att skriva något längre, något sammanhängande. Men jag har glömt bort hur man gör. 

/

Det är vår i luften och vi sitter på en gräsmatta och äter glass.

Det är vår i luften och jag sitter på balkongen i solen, läser en bok och dricker kaffe.

/ 

Imorgon får vi vår tenta, så det är dags för tentavecka igen. Jag som knappt återhämtat mig från den senaste. Men det får mig att inse hur snabbt tiden går, att det redan är en månad sedan jag var i Stockholm. Men innan tentan tas itu med på riktigt kommer Malin och hälsar på, det ska bli hur himla fint som helst. Och när tentan är inskickad är det bara några dagar kvar tills han kommer hit. Trots att jag är så fruktansvärt himla nervös och målar upp tusen scenarier i mitt huvud på hur det kommer bli/inte bli, hända/inte hända, gå bra/gå dåligt så är jag pepp och det ska bli orimligt fint. 

/

Får höra två olika versioner om vad som faktiskt hände och förvirringen och tankarna börjar mala Sover ca fem timmar istället för sju som planerat och dricker för mycket kaffe och blir otrevlig. Kanske spelar det ingen roll, men det som stör mig är att någon av dem uppenbarligen inte säger som det är. Att det är något som döljs. Men jag orkar nog inte riktigt bry mig om det. 

/

 

 

Ständigt det där behovet av att uttrycka sig. Igår använde jag kameran på riktigt för första gången på hur länge som helst (minns inte ens senast) Och det kändes så befriande på något vis, även om bilderna blev långt ifrån bra. Så känns det ändå skönt att den inte bara står och dammar i bokhyllan. Lite såhär blev det: 

 

/

 

Försöker känna efter hur livet känns i mig. Hur mina känslostormar blandas med vårpirret som finns i mig även när vädret råkar vara lite för mulet eller lite för blåsigt. Försöker känna efter hur allt fint han skriver blandas med allt det som skaver och kommer fram till att det som känns fint och bra för en himla gångs skull känns lite mer. 

 

/

 

I fredags såg det ut lite såhär när jag och Alex satt i solen på torget och njöt av att det är vår, samt från min sida försökte glömma ångesten över B-uppsatsen som vi visst ska påbörja snart. Vill inte vill inte vill inte.

 

Saker som är fina:

 

- Att det är vår i luften

- Att gå på en 2 timmars promenad och avsluta med att sitta i solen på torget i en halvtimme 

- Att äta glass på en gräsmatta med en vän

- Att jag fick VG på min förra tenta

- Att vi har haft den mest intressanta föreläsningen och att jag nu vill hoppa av och läsa litteraturvetenskap istället (oklart dock om det är fint eller mest förvirrande och jobbigt)

- Att han kommer hit snart

- Att dricka te och prata om sådant som känns jobbigt och sådant som känns fint

- Att använda jeansjacka för första gången utan att frysa och inviga de nya vårskorna som gav skavsår

- Att det var halva reapriset på bokrean och att köpa tre böcker för 85 kronor

 

Det är fredag och vi har föreläsning. Det är intressant men mina tankar vandrar ändå i väg till allt annat. Mest till dig, men det kan jag inte erkänna. När vi sitter utanför klassrummet strax innan vi ska börja verkar alla så himla glada och A påpekar att jag ser ledsen ut och frågar vad som är fel. Jag minns inte ens om jag gav något bra svar. När föreläsningen är slut går jag och hämtar ut ett paket på två kilo bestånde av fyra böcker, två kurslitteratur och två skönlitterära från bokrean. 

 

Det är fredagkväll och jag stannar hemma och läser. Två böcker hinner jag läsa innan jag går och lägger mig innan klockan slagit tolv. Jag läser en bok om kärlek och allt jag kan tänka på är dig. Dig och att jag vill veta alltalltallt om dig. Samtidigt som Krunis sjunger "mänsklig värme, snälla kom nämre" och "jag saknar ingenting eller jo, jag saknar dig". Och jag känner mig som klyscha och tänker att jag borde sluta känna så förbannat mycket hela tiden. Somnar till slut efter en fin, men lite konstig konversation och tänker att det ändå är rätt okej. 

 

Jag är som en jävla bergochdalbana. I ena sekunden ligger jag i sängen, på golvet, i hallen och panikgråter och i nästa skrattar jag tills jag får ont i magen åt något som kanske inte är sådär superkul egentligen. 

 

/

 

Sitter och kollar på annat att läsa till hösten, för jag tror faktiskt inte att jag kommer stå ut. Hur intressant detta än må vara och hur fina klassisar jag har och allt sånt där, så vill jag, så himla himla gärna läsa litteraturvetenskap. Kanske behöver jag bara komma bort ett tag, komma bort och tänka om och tänka bort. Bara tänka helt enkelt, helt i lugn och ro. Komma fram till ett rimligt svar på all denna förvirring.

 

/

 

Det känns som att jag helt har tappat greppet om mig själv. Som om jag inte vet vem jag är längre.

 

/ 

 

Men igår var vi iallafall på Galgberget och det var fint. Och idag har jag gosat lite med en liten valp det var också fint. 

 

Var börjar man när livet känns fint men samtidigt helt åt helvete.

Var börjar man när man vill berätta alltalltallt men samtidigt inte berätta något alls. 

 

/

 

Har haft så fina dagar sedan jag kom hem. Det har hunnits med så mycket, samtidgt som det känns som att ingenting har hunnits med. Vänner har träffats, te och vin i mängder har druckits, föreläsning har gåtts på, men samtidigt har jag varit kvar i min lilla Stockholmsbubbla. Som att ingenting av det som händer, händer på riktigt. Som att jag ser på mig själv utifrån. Men jag hoppas på att snart vara mitt riktiga jag igen så tills dess får jag väl be om ursäkt för att jag är så disträ, men jag vet inte riktigt hur en hanterar sånt här.

 

Kanske att den här Stockholmsvisiten gett mig lite perspektiv. I varje fall vill jag tro det. Tro att jag insett att detta ändå kan vara okej, att jag ändå känner en drös fina personer här som kan göra det värt att komma tillbaka ibland. Komma tillbaka till något för att glömma det där som är nu, men samtidigt sakna det som är nu och vilja glömma det där gamla som jag nu gömmer mig i. Jag vet inte om det makes sense över huvud taget. 

 

Dessa dagar har varit över förväntan nästan hela tiden. Jag har träffat saknade personer och jag har fått tid att andas och tänka, reda ut lite och kanske kanske krångla till lite men ibland kanske det är det enda som behövs. 

 

På lördagsmorgonen tog jag roslagsbanan in till stan och träffade på Stenis och hennes syster på perrongen så fick sällskap ända till centralen. Har inte träffat henne längre än 5 minuter sedan sommaren 2013, så det var kalasfint. När jag kommit till centralen gick jag in på pocketshop och kollade på böcker, samt köpte en jag velat läsa hur länge som helst, medan jag väntade på Tobias. Vi skulle träffas för första gången på ett halvår, jag kanske var orimligt nervös innan men det kändes onödigt, för när vi sågs var det som att ingen tid gått alls. Som att tiden hade vridits tillbaka till förra våren. Det var fint. Vi gick runt halva Stockholm och pratade om sånt som hänt, sånt som kommer att hända, om konstiga personer vi träffat sedan vi började plugga och ca allt däremellan. På kvällen träffade jag Daniel, det var som alltid fint. Vi drack öl och såg på mello och hitta Nemo, och satt sen och pratade och googlade konstiga saker innan jag behövde gå hem. När jag kom ut föll det ett stillsamt snö och jag kände mig så himla fridfull, ville lägga mig i en snöhög och bara se på flingorna som dalade ned, men efter att ha läst och hört om folk som somnat i snöhögar så kändes det sådär. Kände inte riktigt för att förfrysa där i en snöhög, även om det trots allt hade känts okej. 

 

En söndag som bestod av ca ingenting alls utom att läsa ut en bok och lite födelsedagsfirande på kvällen, fick mig att längta hem, hem till lilla Halmstad. Hem till en tom lägenhet där en kan äta när en vill, lyssna på hur hög musik en vill och slippa dela badrum  med tre andra. Längtade hem till ensamheten. 

 

På måndagen fyllde lilla mamma år, så jag var uppe tidigt och var i väg och köpte blommor. Och när vi var hemma igen hade hon varit uppe och hängt ut flaggan och satt på kaffet. Hon tänkte att vi inte var så uppmärksamma och därför inte skulle märka något. Men det var det första jag såg. Sen var vi ute och åt middag och i bilen hem hade vi allsång till Westlife. 

 

Igår, tisdag tog jag pendeltåget till Uppsala för att först träffa Alexandra som ju har flyttat dit. Vi rundvandrade lite i Uppsala och fick bland annat se var hon går i skolan. Sen åt vi lunch och gick i affärer. När klockan närmade sig tre mötte jag upp Erik för lite fika och ännu lite mer rundvandring i Uppsala. Så fin stad. När jag åkte tillbaka till Stockholm var det med vemod i bröstet och tankar som inte gick att få stopp på. På kvällen gick jag på promenad med Daniel. Han försökte få mig att fatta beslut och pratade lite för mycket om grodor. Men när vi snart var tillbaka där vi började träffade vi på två mormoner som försökte pracka på oss papper och grejer. Jag blev så himla förvånad över att det finns mormoner här så var väldigt nära på att bryta ihop så lät Daniel prata med dem.  När jag var hemma igen packade jag så gott det gick (- allt som ej behövs idag). Och gick och la mig ganska tidigt, men hade en så fin konversation så somnade inte förrän vid halv två och sov sedan hur oroligt som helst så när jag vaknade kändes det knappt som att jag sovit alls. 

 

Men idag tar jag tåget tillbaka till Halmstad och det ska bli skönt och fruktansvärt jobbigt på samma gång. Men det ska ändå bli skönt att komma hem och få äta vad en vill när en vill, inte bli klagad på för att en har strumpbyxor när det är kallt samt få lite ensamtid, tror det behövs. Och ikväll ska jag och Emelie lyssna på Sandra Beijer på stadsbiblioteket. Är pepp på det. 

 

 

Min kreativitet verkar komma lite närmre hela tiden, och det känns så fint på nått vis. Även om jag vet att det inte kommer bli så bra som det en gång varit, på väldigt länge. Men kanske ska en bara försöka tänka bort den där himla prestationsångesten och bara skapa ändå. Skapa så mycket som möjligt med så lite tankeverksamhet som möjligt, för det är ju ändå just det som hindrar. Funderingarna på om det verkligen är okej att göra såhär. Och kanske borde en lära sig att ja, allt är okej. 

Vi tentarveckar och för en gångs skull är det inte så himla jobbigt. Har varit typ klar i flera dagar men varit så oproduktiv och orkeslös att den ännu inte är inskickad med deadline om 2,5 h. Och efter att tentan är inskickad måste jag packa/städa/diska göra i ordning för ikväll tar jag tåget till Stockholm för att stanna där i nästan en vecka. Folk ska träffas, jobb ska sökas och födelsedag ska firas. Är trots allt lite pepp samtidigt som jag just nu inte vill något hellre än att stanna här. 

 

De senaste dagarna har ändå varit väldigt fina trots att några av dem har varit väldigt påfrestande. 

 

I fredags efter en dag i skolan kom Alexandra hit och åt middag innan vi gick till Rebekka för att möta en drös bra personer och så småningom gå till Jonas kompis för att förfesta. Vi körde lite drickspel och sånt standard. Hade en så himla fin kväll, och en väldigt bra fylla. Jag, Alexandra och David skrev mycket osammanhängande (mest om öl) till Daniel vilket jag sen fick mig ett gott skratt åt på tåget i lördags. Vi körde pekleken och jag blev utpekad att vara både mest romantisk och mest omtänksam, det jag kan ändå leva med. Sedan när alla skulle ut gick jag hem då jag skulle till Malmö dagen efter. Men innan dess stod jag och Alexandra och sjöng Carola för "jag skulle kunna sjunga kareoke med dig" säger ändå ganska mycket. 

 

På lördagen tog jag tåget vid tolv ned till Malmö, gick runt lite i stan och insåg hur himla mycket jag saknar Malmö. Gick mest runt och kollade på folk och fina hus och kände mig nostalgisk, köpte även nya vårskor som jag är lite förälskad i. Sedan gick jag hem till Linda och Abbe, köpte ingredienser till tacos, åt den och drack lite vin innan vi åkte till Lund. 

 

Väl i Lund lyckades vi hitta till Mejeriet där vi skulle se Jennie Abrahamson. Vi kom dit och satte oss på två av de typ fyra stolarna som fanns och drack öl innan hon gick på den lilla scenen. Det var bara hon på scen och det var så himla fint och mysigt och åh. Kan ha varit den finaste spelningen jag varit på. 

 

När hon gått av stod vi ett tag och velade om vi skulle köpa en tygpåse eller inte, sagt och bestämt gick vi och lyckades ta ut pengar i baren och när vi kom tillbaka hade nästan alla gått, heh. Men eftersom att Linda har sett henne så himla många gånger känner hon verkligen igen henne så vi stod och pratade ganska länge, fick våra påsar signerade och sen berättade jag om när jag såg henne i Stockholm i somras och stod och grät halva konserten. Sen fick jag presentera mig efter att hon konstaterat att vi inte träffats förut. Hon undrade också om hon hade sett mig på sociala medier nånstans och jag berättade att hon hade favoritmarkerat några av mina tweets. Och efter att ha berättat vad jag hetter på twitter och att ja, jag har en bild sa hon att hon tyckte att hon kände igen mig. Kände verkligen bara 'IIIIIH' då. Sen kramades vi hejdå och jag och Linda begav oss mot Malmö igen. Det var verkligen en så himla himla fin kväll, och det är ca det enda jag tänkt på de senaste dagarna och Jennie är ca det enda som har spelats. 

 

I söndags efter en scones-frukost tog jag tåget hem till Halmstad igen. Kändes lite vemodigt men med så mycket att göra kändes det bäst att åka tidigt. Väl hemma igen tog jag en powernap, städade, diskade och allt sånt tråkigt innan jag gick hem till Alexandra för att plugga lite inför idag då vi skulle redogöra för ett kapitel i en av kurslitteraturböckerna. 

 

Och hittills har denna vecka bestått av plugg, plugg och ännu mer plugg och sol en inte kunnat njuta av. Igår satt vi i skolan hela dagen vilket slutade med att vi var så himla frustrerade och ganska otrevliga och sura. Gick hem och gick på en liten promenad med David innan jag sen gick till Willys för att handla med Alexandra (så himla bra måndagstradition).

Jag har sån jäkla ångest över hela februari. Månaden har precis börjat och det känns som att den snart är slut pga har så mycket att göra att jag inte ens vet när jag ska hinna andas.

 

 

Färgar håret mörkt i ett försök att inte tappa bort mig själv alldeles för totalt. 

Lyssnar på Jennie Abrahamson för det är det enda som får mig att tänka på annat. 

Bryter ihop, tar mig samman och bryter ihop igen, om och om igen. 

Får te på posten och tänker att det var det bästa som kunde hända idag. 

Försöker läsa kurslitteratur skriven på 40-talet men tappar bort mig titt som tätt och förstår inte riktigt vad jag läser.

Försöker tänka att detta kanske kan lösa sig ändå.

Kanske, känns dumt att hoppas.