Jag fortsätter att skjuta på all form av dokumentation, kanske för att  det inte finns något att säga eller för att det finns för mycket och att majoriteten är jobbig att tänka på. För sedan sist har det hunnit hända hur mycket som helst. Till exempel: 

- Hanna var på besök, det var hur fint som helst. Vi satt i min säng och åt godis och fikade med David och Alexandra. 

- Har haft tentavecka och med andra ord spenderat mer tid i skolan än hemma.

- Druckit te med kalasbra personer

- Förlorat en bra vän och kanske delvis hittat tillbaka till en annan. 

- Varit på inflyttningsfest

- Termin 2 har börjat med en väldigt intressant delkurs

- Börjat i frågasätta min boendesituation pga en del saker som hänt. 

 

Och jag är så orimligt pepp på vår trots att det nu är kallare än det hittills varit och det ligger ett tunttunt snötäcke på taken. Men trots det är det mest bara grått och blött. Så less på det nu. Men det jag får nöja mig med just nu är verkligheten, verkligheten där hur många sidor kurslitteratur som helst måste läsas medan jag helst av allt vill läsa skönlitteratur och vara kreativ.

 

 

 

Trodde aldrig att den här dagen skulle komma. Dagen då jag lägger upp photobooth bilder. Men om en nu har tentavecka och en inte kan koncentrera sig på kurslitteratur på fyra olika språk så blir det lätt så att det spårar lite. Vilket det även kan göra om det varit storm dagen innan och en knappt var ute på över ett dygn och satt på helspänn i sängen hela kvällen på grund av livrädd.

Så istället för att plugga posade jag till exempel med en snickers: 

 

Så himla bittra sanningar egentligen. De senaste gångerna allt verkligen känts skit så har jag flyttat. Till Skåne, hem igen och nu till Halmstad. Och jag har tillbringat ett halvår på varje ställe - det är alltså enligt statistiken dags att fly igen. Men vad gör en egentligen för att inte fly? För att kunna stanna kvar och faktiskt trivas med tillvaron. Men ju mer jag tänker på det, desto mer inser jag att det just nu bara svackar, att jag inte vill härifrån egentligen. 

 

Och igår efter flera timmars föreläsningar gick jag hem och grät på golvet över att allt kändes skit, speciellt hemtentan. Men lyckades väl till slut ta mig någorlunda i kragen och få lite gjort, kanske inte så mycket hemtenta men åtminstone ett skinande kök. 

 

Idag struntade jag i föreläsningarna och satt i skolan och pluggade med Alexandra istället. Känns så himla mycket mer värt då en ändå inte förstår ett dugg av föreläsningarna och troligtvis får ut mer av att sitta och läsa själv. Men även om fokusen inte var på topp idag heller så känns det fint att kunna avbryta pluggandet med att prata om tågluffar och konserter. Och fick ändå nästan två sidor skrivna och det får en väl ändå vara nöjd med tänker jag.

 

Och trots allt känner jag ändå att Halmstad, jag är inte klar med dig än.  

 

2014 slutade ändå på bästa möjliga vis och 2015 började väl ändå väldigt bra ändå. 

 

Jag och Tina gick hem till Emelie som hade ordnat jättefint med middag och sådär innan vi supermätta gick hem till Alexandra och började kvällen med lite drickspel och dylikt med henne och Maja. När klockan närmade sig tio kom ett gäng andra personer över och vi satt väl mest runt hennes bord tills det var dags att röra sig in mot stan. Jag, Tina, Maja och Alexandra hamnade av någon anledning en bra bit bakom alla andra och gick och deeptalkade tills vi kom ikapp de andra som stod och var förvirrade då Emelie hade hoppat på en buss och de andra skullle hem till Wille för att lämna något. Okej tänkte vi och följde med dem, men sen helt plötsligt hade de nog glömt oss så vi började gå mot stan och stannade sen till vid Picasso där det var en massa människor + de andra fastän vi inte hittade dem. När klockan slog nytt år stod vi alla och deeptalkade och grät och kramades och lovade varandra att detta skulle bli vårat år. Att vi skulle göra det bästa av det. 

 

Dagen efter, medan alla andra låg och var bakis var jag oerhört glad att slippa att bli det (tack kroppen). Så under dagen, trots oproduktiv pga trött så pratade jag i telefon med Hanna som om möjligt var mer virrig än jag och bland annat frågade vilket datum det var... Så gick jag sedan hem till Tina i pyjamas och drack te i några timmar och pratade om att vi skulle ta tag i livet och allt sådant som nytt år innebär. Så dagen därpå gick jag och handlade mat till soppa, städade, diskade och annat produktivt innan jag sen på kvällen mest undrade vad någonting tjänade till och åt chokladbollssmet och såg på High School Musical... 

 

Igår drack jag te med Max i någon timme innan jag gick till skolan för att försöka plugga lite med Alexandra. Det gick sådär, eller ja. Åt helvete. Fick inte ett dugg gjort och vi satt mest och pratade om förändringar vi också. Om att möblera om, bli vegetarian och byta frisyr. Men de timmarna kändes ändå så himla välbehövliga pga så himla bra person.  När jag sedan kom hem hoppade jag i duschen och så kom Emelie hit och drack te, spelade skip-bo och en konstig version av orangino, åt knäckebröd till sent in på kvällen. När hon sedan gått hem ställde jag mig och lagade mat pga var så fruktansvärt hungrig. 

 

Idag har jag mest promenarat, druckit kaffe, pratat i telefon, lyssnat på tre värvet-intervjuer och hängt med Tina. Ytterst bra dag ändå. 

Jag lämnar ett soligt och snöigt Stockholm, som jag för en gångs skull inte helt och hållet fått nog av och kommer till ett varmare och slaskigt Halmstad. Det i sig känns ganska vemodigt, men annars känns det bara fint att vara tillbaka. 

Har väl ändå haft ett gäng fina dagar i Stockholm, även om jag majoriteten av dem, längtat tillbaka till Halmstad. Aldrig nöjd, vill alltid vara någon annanstans. Och likadant är det nu. Är äntligen, efter en ändå fin tågresa, hemma och har hunnit handla mat och packat upp. Eller okej, allting ligger i en hög på golvet men ändå. Jag har hunnit prata i telefon med Hanna och skrivit till en handfull böcker på min att läsa-lista.

Imorgon är det sista december och jag är så oerhört less på att det alltid är så höga förväntningar på den himla kvällen. Okej, vi firar att det blir ett nytt år och att vi lämnar ett år bakom oss. Men, förlåt, vad är det att fira egentligen? För mig innebär det _bara_ ångest. Men för en gångs skull har jag planer som nog kommer bli fina i vilket fall som, för de hade varit fina oavsett vilken dag det hade varit. Så gott nytt år på er! 

 

 

 

November har varit en så oerhört konstig månad och jag känner att jag delvis börjar komma tillbaka till mitt gamla jag. Mitt gamla jag som är tyngd av allt och som inte riktigt vet hur en tar sig upp. 

Var ju i Kristianstad i helgen och det var hur himla fint som helst att träffa Bella, Anton & Kevin samt några nya bekantskaper. Och som Bella sa: "Det känns bra att krama någon man känner", och jag kunde verkligen inte sagt det bättre själv. Samtidigt som det var fint osv så känns det bra att veta att det på något vis är ett avslutat kapitel, men veta att vi fortfarande har varandra. Det känns fint att tänka på när allt annat just nu känns lite tyngre och jobbigare än vanligt. 

Vet inte riktigt vad det varit med mig de senaste veckorna. Eller jo, det vet jag väl delvis. Kanske är det bra att veta det, och därför veta vad en kan göra åt det, trots att en inte alls vet det, egentligen. Jag låtsas om att jag mår bra och att allt är som vanligt trots att jag mest av allt vill sitta i hörn och gråta och bara få ur mig ALLT. Få ur mig allt och glömma och gå vidare. Men det är ju inte så himla enkelt. Jag varvar att träffa folk och hålla mig sysselsatt med att sitta hemma och må dåligt och där igenom få andra att må dåligt utan att riktigt veta om det. Får reda på det och blir mer nedstämd på grund av att jag inte räcker till. Och allt jag vill är att räcka till. Men det blir väl bra till slut, det är i varje fall det jag försöker intala mig själv, trots att det går sådär.

Skulle vilja påstå att jag är förvirring personifierad, men inser sedan att ca varenda av våra lärare är mer förvirrad än jag. Allting känns så föbannat jobbigt, skolan och lärarnas ostruktur tar ca all energi jag har och det lilla som finns kvar försvinner iväg på annat som är jobbigt. På sådant som känslor en inte riktigt vet hur en handskas med. 

 

Den här veckan har varit väldigt krävande både pluggmässigt och psykiskt. Vi har tentaveckor nu med seminarium (som avklarades idag), grupparbete och hemtenta, samtidigt som vår lärare flyttat tentadatumet fram och tillbaka. Men på fredag åker jag till Stockholm, jag är så fruktansvärt opepp på allt utom att gå på Moderna och äta lussebulle med Daniel. Har ju inte berättat för allt för många att jag faktiskt ska till Stockholm så har inte planerat att träffa många alls, med tanke på att de jag berättat för nu inte kan ses (- vilket också gör mig väldgt opepp). 

Och nu när jag känner att allting svackar är jag så oerhört glad över att jag kom ifrån Stockholm och alla gamla hjulspår och oavsett vad någon säger så kommer jag inte sakna att må så dåligt igen. Klart att allt inte kan vara på topp för att en flyttar iväg, men jag känner att mitt liv har blivit så himla mycket bättre sedan jag flyttade, jag trivs här, det gör jag faktiskt. Och jag har lärt känna så himla fina och bra människor. Det känns så himla överväldigande att veta att folk faktiskt, på riktigt bryr sig. Det är som att jag nu vet hur det är att ha riktiga vänner.Vänner som till ingen del alls får en att må dåligt. Jag måste bara erkänna på riktigt för mig själv att det är bättre nu, att det kommer fortsätta att bli bättre om jag bara tillåter mig själv, om jag slutar tänka på allting som bara känns jobbigt och vågar tro på att de jag hänger med hänger med mig för att de vill, för att de tycker om mig och inte bara för att de känner att de måste. 

OBS.Menar såklart inte att jag inte ser mina andra vänner som riktiga vänner. Tycker såklart om dem också, så himla mycket. Men att detta på något vis är på en annan nivå.  

Jag ligger så efter i mina egna tankar att jag inte alls vet var jag ska börja. Ligger mest i sängen med benen uppåt väggen eller sitter och försöker plugga. Allting känns egentligen ganska omotiverande och därav ser min lägenhet ut som ett bombnedslag, igen. 

 

Men trots det så har det hunnit hända en del fint, egentligen. Jag måste bara lyckas sätta ord på allting utan att det bara låter redogörande och tråkigt, men ibland är det så himla himla svårt. 

 

Men hur som haver. 

Jag hade en ganska fin sista dag som tonåring, det var soligt för första gången på evigheter, fick reda på att jag klarade första tentan och var på sånt himla konstigt humör (på ett bra sätt). Träffade även både David, Wille och Emelie, fint att hänga med bra personer en dag som den. 

Och i onsdags fyllde jag 20! Blev ringd och sjungen för två gånger. Den första var av David som ringde vid halv två på natten, var knappt vid liv men det var fint och sedan av familjen som ringde strax innan sju. Kunde inte somna om då så gick upp och gjorde frukost som jag sedan åt i sängen framför Please like me. Orkade sedan ta mig upp för att säda/diska/duscha/plugga innan jag gick en sväng på stan och införskaffade några nya klädesplagg och två böcker. Mötte sedan upp Emelie för att gå på systemet och jag som är virrig och har beslutsångest i vanliga fall var om möjligt ännu mer virrig och sedan gick vi och mötte David och åt sushi. Tänkte att det får en faktiskt göra om en fyller år. När sushin var uppäten gick jag och Emelie hem till mig och bakade muffins (jag) och blåste ballonger och åt smet (Emelie) och förberedde inför kvällen då en hög med fina personer skulle komma förbi. Sedan hade vi en så himla fin kväll med lite för mycket alkhol, prat och underhöll oss med ballongerna (lätt roade osv). 

Sedan har det bara varit ett par dagar av mellanläge - pluggande och icke-städande. Fram tills igår då vi tog tåget till Helsingborg. 

Igår kom äntligen dagen jag väntat på så himla länge, dagen då jag fick se Krunis för första gången (om en inte räknar med allsång på skansen, vilket en inte borde pga inte alls samma sak). Vi tog tåget till Helsingborg vid tio och kom in strax efter elva. Vårt första mål var ICA, köpa lite proviant till det planerade köandet. När vi handlat litegrann gick vi bort och kollade hur det såg ut och det var helthelt dött. Jaha tänkte vi och gick en runda på stan och åt lunch. Och detta hände flera gånger, när vi insåg att nej, kommer nog inte vara jättemycket köande ändå så gick vi en runda till och kollade på gräsvalen utanför konserthuset och gick längst hamnen tillbaka. Vi satte oss sen på en bar och drack lite vin innan vi gick och satte oss i kön som bestod av två personer. Det var kallt och blåsigt men vi stod iallafall ut ett litet tag innan vi gick och drack lite mer vin. Sen var det insläpp och så småningom också dags för Thomas att gå på scen. Vi stod längst fram i mitten och var väl mest mos ungefär. Men det var fint, har ju egentligen aldrig lyssnat på honom och var väl därför inte så fangirl'ig när han var sådär otroligt nära och Drack ur hans vattenflaska och höll i honom när han stod på "staketet" (och fick hans spott i ansiktet). Men till slut var det iallafall äntligen dags för Krunis, och ååååh <3. Skrek högthögt med i Hell Yeah Norrtälje och såklart i alla de andra också, men kanske mest i den, och grät under ibland gör man rätt ibland gör man fel. Höll i Markus hand och drack även ur hans vattenflaska. Det var en så himla fin kväll (och dag) och efteråt kändes allt så himla tomt, som det ju alltid gör efter en konsert.

Vaknade imorse med panik över att jag inte pluggat och satte mig på en gång och började läsa. Och trots att jag idag varit så fruktansvärt trött och haft ont ca överallt har jag varit i skolan och pluggat och sett Så mycket bättre hemma hos Emelie. Och nu tänker jag att det är färdigpluggat för idag och lyssnar på Lasse och tänker att jag borde slänga mig i duschen och ta tag i mig själv trots att jag absolut inte har någon ork till övers. 

Den här veckan har varit så mycket upp och ner, men ändå lite bättre än på ett tag. 

Tack vare pepp från Alexandra och Emelie vågade jag mig på ett besök på studenthälsan. Eller ja, efter att Alexandra, dragit in mig där med ord som att det kommer bli bra och ett peppande kram. Och några minuter senare satt jag och pratade med någon och fick en ny tid till en annan dagen därpå. Och än en gång tack vare A så gick det bra. Är så oerhört himla glad över att ha de två i mitt liv, ändå konstigt att bara ha känt dem i två månader.

 

Resten av dagarna har bestått av för lite plugg, många promenader, fint häng med diverse bra personer så som Emelie, några få föreläsningar varav en av dem mest fick mig att vilja gråta och vakna upp nån gång när allt detta är över. Vi fick nämligen reda på grupparbete, hemtenta och seminarium häromdagen, varav alla tre ska presenteras/lämnas in om två veckor. Som om allting inte redan var lite för jobbigt. Men det ska väl lösa sig det med. 

I fredagsnatt kom min familj ner till Halmstad, anledningen: hälsa på och fira födelsedag några dagar i förväg (fyller ju år på onsdag). Så igår lassade vi in lite saker de hade med sig, bland annat ett bord (slipper alltså sitta på golvet nu) och en micro (kan börja göra matlådor!), innan vi åkte till flygstaden och handlade mat, så nu har jag hela frysen och kylen full med mat. Det känns bra. På eftermiddagen kom också min moster och hennes man på besök för lite födelsedagsfika. 

Och nu åkte de för någon timme sedan så nu känns det väldigt tomt, men ändå på något vis väldigt skönt. Skönt att inte behöva trängas med 3 andra. Resten av dagen ska jag väl försöka plugga, hänga upp bilder och på en promenad eller två. 

 

"Det är lätt att tänka bakåt när förvirringen tar fart"

Och kanske är förvirring det enda det är. 

Eller kanske är allting klarare än vad det någonsin varit. 

Jag vet inte. 

Den här helgen har väl varit fin trots allt, trots att jag har känt mig nere. 

I fredags gjorde jag och Emelie pizza, som vart så himla god. Och sen spelade vi ett gäng partier skip-bo, även med Alexandra och Victor som kom förbi en stund. När alla sedan gått satt jag på golvet, drack te och var så himla nere. Som att jag bara slogs av en vägg av tomhet. Efter ett tag kom David förbi och vi satt på balkongen och drack te och han försökte få mig att må lite bättre. Det var fint. 

 

Den här helgen alltså... 

I fredags var jag väldigt nere hela eftermiddagen men på kvällen skulle jag på korridorsfest på Krusbäret så jag tog mig i kragen och klädde mig i enbart svart för att det speglade min sinnesstämning ganska bra. Cyklade hem till David för skulle få lite öl av honom och fick även med honom till Krusbäret. Så vi gick hem till Rebekka, som också bor på krusbäret och körde några drickspel. David var inte heller så pepp, så vi gick in med inställningen att vi skulle bli efterblivna (haha). Sen gick vi över till korridoren där festen skulle vara, vi var dock inte där så länge men jag hann både tappa bort alla, och som tur var hitta dem igen. Sen gick vi hem till Wille och hängde en stund innan vi gick ner på stan. Och när vi skulle gå hem köpte vi falafel, och det mest värda var att jag var smart nog att spara halva till dagen efter. 

 

Så på lördagen när jag legat i sängen och dragit mig lite för länge samt ätit godis till frukost. åt jag min falafel och gick ut och mötte David för lite promenad i det fina vädret. Och när jag kom hem satte jag mig på balkongen och drack sockerdricka och läste istället för att laga mat. När jag slutligen bestämmer mig för att laga mat så går det inte jättebra.. Spiller nämligen ut det kokande pastavattnet på foten och satt i duschen och kylde foten och grät i 40 minuter... Och sen var maten kall och inte alls god, så åt knappt något alls på hela dagen, och kände verkligen inte för att försöka igen. På kvällen stapplade jag hem till Emelie med en sko på ena foten och två raggsockor på den andra.. Hämtade min cykel hos Rebekka också så slapp iallafall att gå hela vägen. Hos Emelie var alla svintrötta, men det var ju kanelbullensdag så vi åt kanelbulle och spelade skipbo. Bästa spelet. 

 

Och igår när jag vaknade kunde jag bara tänka på att jag behövde städa, så det ägnade jag ca hela dagen åt. Diskade allt som jag skjutit på, dammsög, torkade golven och plockade undan massa saker. Så himla skönt att äntligen ha lite ordning igen. Sen låg jag i sängen och kollade på New Girl hela eftermiddagen och kvällen. Var bara utanför dörren för att slänga soporna. 

 

Idag har vi haft första föreläsningen på andra delkursen och jag är så himla pepp, kommer bli så himla intressant. Och efter det gick vi och beställde våra overaller, oändligt pepp, innan vi gick och handlade lite mat och ner på torget för att köpa grönsaker. 

 

Och imorgon har vi gasque, ska bli kul fastän jag faktskt inte är jättepepp... Och vi har ingen föreläsning nu förrän nästa tisdag, så vet verkligen inte vad jag ska fylla mina dagar med. 

Idag har jag äntligen äntligen skickat in tentan. Och det känns så himla skönt, trots att jag nu kommer vara orolig fram tills dess att vi fått tillbaka den, med förhoppningsvis ett godkänt betyg, men det kan man ju inte vara säker på. 

 

De senaste dagarna har vi suttit i skolan och pluggat fram till klockan sju på kvällen, och det har känts så skönt när vi gått därifrån och vetat att en varit produktiv och därför kan ägna resten av kvällen till prick vad en själv känner för. Därför cyklade jag hem till David direkt efteråt igår, drack te och fikade på kladdkaka innan vi gick över till Wille där även Max var och kollade på fotboll... Alltså va? Måste dock erkänna att det var roligare att kolla på de andra medan de kollade. Även om inlevelsen inte var jättestor. 

Och idag efter att vi skickat in tentan gick vi ned mot stan för att möta Alexandras kompis och sedan gick vi och åt lunch. Lite för att fira att vi lyckades skriva tentan och lämna in den i tid. Och nu om någon timme ska jag in till stan igen och dricka tentaöl med några klassisar. Och sen ska jag njuta av att inte ha något plugg i några dagar. 

 

Idag la jag för första gången märke till att det verkligen börjar bli höst nu, löven ändrar färg och faller till marken. Men det är fint, tycker ändå om hösten så mycket, och det är så fint att det ser ut som att någon tänt eld på världen. 

 

 

 

Jag vet ju att jag har så mycket att göra, men ändå bara sitter jag och gör ingenting. 

Jag orkar inte ta tag i allt. 

Jag har tappt bort mig själv mitt i allt det här. Jag gick vilse och på andra sidan dök en ny Mathilda upp. 

En som är lite mer social och har tappat all självdiciplin. 

Jag satt iallafall på biblioteket och pluggade i fem timmar, och gick sen på stan med Alexandra i några timmar. Och sedan jag kom hem har jag försökt fixa mitt bredband (gick sådär), diskat och försökt motstå alla impulser att skriva till honom, det gick sådär. Åh, blir så less på mig själv. 

Imorgon har vi sista föreläsningen innan inlämning av hemtentan nästa vecka, så från och med imorgon är det på allvar. Börjar dock allvaret med balkonghäng med Emelie, ett besök på Ullared på lördag och middag med Anton på lördag. Sen så. 

 

 

Igår var allting ganska grått. Gick förbi det här fina huset med David efter att vi varit på föreläsning om hur man effektiviserar sina studier, och var på jakt efter en tobkasaffär där jag skulle hämta ut ett paket från comhem (ska äntligen få ett ordentligt internet). 

 

Måndag. Måndagsångest. 

Går på föreläsningar och när jag kommer hem står Emelie i min trappa och väntar. 

Hon skulle bara låna en bok men det slutar med att vi sitter på mitt golv och dricker te, lyssnar på och så blir du mitt sår, och jag blöder ihjäl och planerar middag. 

När hon sen gått gör jag allt utom det jag borde - plugga och laga mat. Sätter mig på golvet och hoppas på att motivationen plötsligt ska infinna sig. 

Frågar E hur man pluggar och får "Jag visste det en gång i tiden, nu läser jag bara böcker, lyssnar på drömmig musik istället och tänker på fredagar, pojkar och annat som känns rimligare än grammatiska strukturer och teorier." till svar och kände mest JA. Så himla träffande. 

Lite såhär har min instagram sett ut den senaste tiden.

Första nolledagen då vi skulle gyckla/få se gyckel (minns inte) för att få tillbaka/ge tillbaka en maskot.