Jag vet att du också vill dö, i regnet nolltrenitton.
Ständigt det där behovet av att uttrycka sig. Igår använde jag kameran på riktigt för första gången på hur länge som helst (minns inte ens senast) Och det kändes så befriande på något vis, även om bilderna blev långt ifrån bra. Så känns det ändå skönt att den inte bara står och dammar i bokhyllan. Lite såhär blev det:
Vi hängde på Davids balkong och åt krabbelurer och drack öl på dagen och på kvällen åt vi middag och fuldansade till discolåtar innan vi gick på förfest. Så bra personer som får mig att inse att jag inte är klar med Halmstad än.
/
Försöker känna efter hur livet känns i mig. Hur mina känslostormar blandas med vårpirret som finns i mig även när vädret råkar vara lite för mulet eller lite för blåsigt. Försöker känna efter hur allt fint han skriver blandas med allt det som skaver och kommer fram till att det som känns fint och bra för en himla gångs skull känns lite mer.
/
I fredags såg det ut lite såhär när jag och Alex satt i solen på torget och njöt av att det är vår, samt från min sida försökte glömma ångesten över B-uppsatsen som vi visst ska påbörja snart. Vill inte vill inte vill inte.
Hon är så fin och bra och Halmstad hade inte varit ens i närheten lika fint utan henne.
Kommentarer
Trackback
