I december står man stilla i en tunnel och trängs, och trängs och alla bara pratar.

Jag lämnar ett soligt och snöigt Stockholm, som jag för en gångs skull inte helt och hållet fått nog av och kommer till ett varmare och slaskigt Halmstad. Det i sig känns ganska vemodigt, men annars känns det bara fint att vara tillbaka. 
 
Har väl ändå haft ett gäng fina dagar i Stockholm, även om jag majoriteten av dem, längtat tillbaka till Halmstad. Aldrig nöjd, vill alltid vara någon annanstans. Och likadant är det nu. Är äntligen, efter en ändå fin tågresa, hemma och har hunnit handla mat och packat upp. Eller okej, allting ligger i en hög på golvet men ändå. Jag har hunnit prata i telefon med Hanna och skrivit till en handfull böcker på min att läsa-lista.
 
Imorgon är det sista december och jag är så oerhört less på att det alltid är så höga förväntningar på den himla kvällen. Okej, vi firar att det blir ett nytt år och att vi lämnar ett år bakom oss. Men, förlåt, vad är det att fira egentligen? För mig innebär det _bara_ ångest. Men för en gångs skull har jag planer som nog kommer bli fina i vilket fall som, för de hade varit fina oavsett vilken dag det hade varit. Så gott nytt år på er! 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0