November har varit en så oerhört konstig månad och jag känner att jag delvis börjar komma tillbaka till mitt gamla jag. Mitt gamla jag som är tyngd av allt och som inte riktigt vet hur en tar sig upp.
Var ju i Kristianstad i helgen och det var hur himla fint som helst att träffa Bella, Anton & Kevin samt några nya bekantskaper. Och som Bella sa: "Det känns bra att krama någon man känner", och jag kunde verkligen inte sagt det bättre själv. Samtidigt som det var fint osv så känns det bra att veta att det på något vis är ett avslutat kapitel, men veta att vi fortfarande har varandra. Det känns fint att tänka på när allt annat just nu känns lite tyngre och jobbigare än vanligt.
Vet inte riktigt vad det varit med mig de senaste veckorna. Eller jo, det vet jag väl delvis. Kanske är det bra att veta det, och därför veta vad en kan göra åt det, trots att en inte alls vet det, egentligen. Jag låtsas om att jag mår bra och att allt är som vanligt trots att jag mest av allt vill sitta i hörn och gråta och bara få ur mig ALLT. Få ur mig allt och glömma och gå vidare. Men det är ju inte så himla enkelt. Jag varvar att träffa folk och hålla mig sysselsatt med att sitta hemma och må dåligt och där igenom få andra att må dåligt utan att riktigt veta om det. Får reda på det och blir mer nedstämd på grund av att jag inte räcker till. Och allt jag vill är att räcka till. Men det blir väl bra till slut, det är i varje fall det jag försöker intala mig själv, trots att det går sådär.
I måndags efter att ha legat i sängen prick hela dagen tog Sara med mig ut i skogen. Det var soligt och hur himla fint som helst. Skogen är fridfull och Sara är bra. Vi gick och pratade om att vi båda sökt till staben, tyvärr båda till samma roll, julen och skolan bland annat. Fint helt enkelt. Och idag hade vi våra intervjuer till staben, hoppashoppashoppas så mycket.
