Så himla bittra sanningar egentligen. De senaste gångerna allt verkligen känts skit så har jag flyttat. Till Skåne, hem igen och nu till Halmstad. Och jag har tillbringat ett halvår på varje ställe - det är alltså enligt statistiken dags att fly igen. Men vad gör en egentligen för att inte fly? För att kunna stanna kvar och faktiskt trivas med tillvaron. Men ju mer jag tänker på det, desto mer inser jag att det just nu bara svackar, att jag inte vill härifrån egentligen. 

 

Och igår efter flera timmars föreläsningar gick jag hem och grät på golvet över att allt kändes skit, speciellt hemtentan. Men lyckades väl till slut ta mig någorlunda i kragen och få lite gjort, kanske inte så mycket hemtenta men åtminstone ett skinande kök. 

 

Idag struntade jag i föreläsningarna och satt i skolan och pluggade med Alexandra istället. Känns så himla mycket mer värt då en ändå inte förstår ett dugg av föreläsningarna och troligtvis får ut mer av att sitta och läsa själv. Men även om fokusen inte var på topp idag heller så känns det fint att kunna avbryta pluggandet med att prata om tågluffar och konserter. Och fick ändå nästan två sidor skrivna och det får en väl ändå vara nöjd med tänker jag.

 

Och trots allt känner jag ändå att Halmstad, jag är inte klar med dig än.