På tentaveckor kan en:

- dricka för många koppar kaffe

- glömma bort att äta mat

- gå på bio (såg Kurt Cobain-dokumentären och åh vad bra den var)

- ha lite för mycket ångest

- gå på långa promenader och lyssna på podcasts för att tänka på annat en stund

- och såklart skriva den himla tentan

 

Men nu är det äntligen över för den här gången, dock att nästa delkurs kommer kännas som en enda lång tentavecka (hej B-uppsats, vad jag inte sett framemot dig). Men sen är det sommar iallafall och det gör en åtminstone lite mer pepp. 

 

Imorgon tar jag tåget upp till Göteborg för att hänga med Bella hela helgen och åh, det känns så himla välbehövligt. Att få andas något annat än Halmstad ett tag, att tänka på annat och glömma tentan och all kaos för åtminstone en liten stund. Jag hoppas på fint väder så en kan få se lite fina delar av GBG. Men imorgon ska jag iallafall gå på en av hennes föreläsningar och på lördag ska vi på konstutällning, oerhört pepp på det. Och ska nog ta med mig kameran för omväxlingens skull så den kan få dammas av litegrann. 

 

 

Det är så mycket som skaver just nu. Försöker att tänka på annat, sätter mig på en bänk vid Nissan under ett blommande träd och läser istället för att plugga. 

 

Vi har klipp-picknick och jag drabbas av en extrem ledsamhet, helt utan egentlig anledning. Men lyckas ta mig samman och ha en fin kväll med ändå ganska bra humör trots diverse irritationer. Men sådant tycks vara omöjligt att undvika. Gär hem när de andra går ut och får dagen därpå höra om det jag missade, eller inte missade. 

 

Det blir fredag, men det hade lika gärna kunnat vara onsdag, eller vilken dag i veckan som helst. Går på stan med Alex och går på spelkväll och dricker drinkar när klockan slagit åtta. Cyklar på Davids cykel och får en nära döden upplevelse när jag håller på att trilla av. Hänger på ölfiket med bra personer och deeptalkar om det mesta som skaver och är ännu en gång den som får trösta, trivs nog lite bättre i den rollen ändå, men går ändå hem innan alla andra och gråter/hyperventilerar på vägen hem. 

 

Samtidigt som jag vill återberätta varenda tanke och varenda känsla så inser jag att det inte är möjligt. Inser att allt inte går att berätta för allt kommer inte att förstås. 

 

Jag ger mig själv ångest när jag tänker på hur negativ jag jämt är, eller när jag tänker på att jag jämt känner och tänker för mycket och att det troligtvis drar ned alla runt omkring mig och att det ger mig så fruktansvärt dåligt samvete. Jag tänker att det kanske har att göra med min osäkerhet. Tänker att allt har med osäkerheten att göra. Att jag vill vara tillräcklig för prick alla. Att jag vill leva upp till och bli omtyckt. Även av de jag kanske inte bryr mig ett dugg om, egentligen. Fast allra mest vill jag vara tillräcklig för honom.

 

 

Igår åkte jag, David och Sara en sväng till Danmark. Vi strosade omkring i Helsingör, åt asiatisk buffé, åt glass och satt en stund vid strandkanten. Behövde det så himla mycket eftersom att konstant aktivitet gör att en inte hinner tänka så mycket på sådant som är jobbigt, knappt alls faktiskt. Väl tillbaka i Sverige blev jag övertalad att följa med på fest och trots att jag inte alls var pepp på det så tänkte jag att ja, det kan väl vara kul. Kvällen var okej. Hade deeptalk med Alex på en balkong och var för en gångs skull den som fick peppa istället för att bli peppad. Och kanske att jag fick höra prick exakt det som får mig att känna att jag kanske inte behöver fly så fort jag får chansen just nu. Sen blev jag för full och satt och mådde illa, innan några bra följde mig hem. 

 

Idag vaknade jag ändå ganska pigg, gjorde i ordning frukost, brände mig på kastrullen och satte mig och plugga en stund. Varvade pluggandet med städande och diskande innan jag till slut blev för trött för att göra något alls. Såg några avsnitt av vänner innan jag gick på en 1,5 h lång promenad, lyssnandes på podcast och pratandes i telefon med två stycken bra. 

 

Nästa vecka kommer bli stressig, det är sista veckan innan tentavecka och jag vill hinna plugga så mycket som möjligt innan dess, vi har klipp-picknick, jag ska på lägenhetsvisning och få tillbaka en tenta som jag är bombsäker på att jag har misslyckats med. 

 

Idag skulle vara en sån där effektiv pluggdag där åtminste en sak på listan skulle kunna bockas av. Men riktigt så blev det inte. Alex skrev och frågade om jag ville dricka kaffe på Skånskan och jag tänkte att ja, det kan en ju inte säga nej till med tanke på hur välbehövligt det var. Så istället drack vi kaffe och pratade om allt från politik och känslor till Polen. Konstaterade att vi har blivtit mer säkra på våra åsikter sedan vi började plugga. Fast det egentligen nog mer handlar om att vi fått mer bakgrund och därav fler argument och dylikt. När vi suttit där i närmre två timmar kom David förbi och vi gjorde honom sällskap när han skulle köpa en peruk och sedan gick vi bort till myrorna i jakt på nya böcker. Som om jag ens behöver fler böcker? Eller okej, en kan inte ha för många böcker. 

 

Och nu är jag kaffeskakig efter för många koppar kaffe och för lite mat och hänger lite med Marx i ett försök att förklara marxismen och berätta om hur jag ska använda det på mitt uppsatsämne i B-uppsatsen. Vilket är fruktansvärt oklart. Men det känns ändå lite okej. 

 

Identitetskrisar. Och finns det någon sämre tidpunkt för det än i slutskedet av att söka utbildningar och kurser till höstterminen? Jag tror faktiskt inte det. 

 

Hur tar sig då denna kris uttryck? Jag lyssnar på hiphop, klär mig i blåjeans och byter ut teet mot kaffe.

Och när en tänker på det är det nog mer konstigt än det låter då det nog är så lite jag det kan bli. Var dessutom så nära på att låta David klippa mig. Men sen kom vi fram till att det var en dålig idé. 

 

 

Jag har iallafall sökt litteraturvetenskap till hösten nu. I tre olika städer. Uppsala, Halmstad och Lund. Jag vet inte ens om jag vill hoppa av det jag läser nu. Men jag tänker att om jag söker har jag iallafall möjligheten att byta. 

 

 

Det har snart gått en vecka. En hel jävla vecka. Blir fascinerad över att dagarna bara springer förbi, och jag gör fortfarande ingenting av det jag egentligen borde. 

 

Igår var fint. Vi hade en tre timmars föreläsning och det var soligt och fint väder, så efteråt gick jag och Alex till stan. Målet var att köpa bra att ha-saker till skolan, typ flärpar (jag) och block, pennor och flärpar (hon). Så det gjorde vi och köpte med oss wok och satte oss utanför biblioteket i solen. Fick sällis av Alex kompis och gick till lilla torg och satte oss på en uteservering. Så himla himla gosigt med årets första uteserverings-öl. När klockan blivit över sju gick vi bort till ölfiket för poetry slam. Det var bra, trots tankspridd. Det är någonting med poesi och vemod, satt nämligen mest på en pall och var vemodig. Drömde mig bort till andra platser, platser som är närmre, platser som helt enkelt är något annat. Kände plötsligt tårarna bränna bakom ögonlocken och tog mig ut. Ut och bort. Kände att jag skulle bli kvävd om jag satt kvar en sekund till. Blev ikappsprungen av Alex och fick en lång kram följt av en promenad och möjlighet att få prata av mig allt det som skaver. Prata om den senaste tiden och bolla tankar och funderingar. Så himla himla nödvändigt. Hon är fin. Gick tillbaka och stannade en stund innan David och Astra kom förbi och vi gick till James istället och förlorade på biljard. 

 

Idag hade vi föreläsning igen. Hatar den här kursen ca mest av allt just nu. Men trots det är det ändå ganska intressant. Men väldigt mycket att ta in + förstår ej uppgifterna vi får (= skjuter plugget ifrån mig). Har även ställt mig i flertalet bostadsköer idag så nu vill jag mest flytta härifrån. Eller ja, mer än innan. Men det får väl vänta tills den här himla utbildningen är över och förbi osv. Kan ju inte bara helt spontant flytta härifrån, även om det allt som oftast känns lockande. Kan inte fly mer. 

 

 

 

 

Jag borde verkligen plugga, men istället läser jag ut Steglitsan. Drabbas av en tomhet när boken tar slut.

Försöker plugga igen men allt jag kan tänka på är dig. På vad du tänker på, på var du är och vad du gör.

Det är som att min hjärna har avsatt lite utrymme till att bara tänka på dig,

samtidigt som all annan tankeverksamhet fortsätter som den ska.

Alla öppna flikar med vetenskapliga artiklar om Astrid Lindgren skriker på mig,

men jag orkar inte se efter vad de säger. Orkar inte leva mig in och förstå mig på.

Dricker för mycket kaffe och äter för lite mat.

Det är som att vardagsbalansen helt har rubbats och har svårt att hitta sin väg tillbaka.

Jag vet inte vad det är, men någonting är det. 

 

De senaste dagarna har jag gråtit för mycket, pluggat för lite och bara inte gjort någonting rimligt egentligen. Men jag tänker att efter en vecka med konstant sällskap så är det okej att vara grå ett par dagar. Men jag vet inte. Allt jag behöver är nog ännu mer sällskap. Men i helgen kommer i varje fall min familj på besök och jag ska tvinga dem att åka till IKEA så att jag kan få köpa en ram och några vinglas, eventuellt även en växt. Men innan dess måste jag pluggapluggaplugga. Men det har jag ju som sagt glömt bort hur man gör.

 

 

Så himla bra läsmånad där Det handlar om dig och Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig var den bästa läsningen. Även om jag skulle vilja påstå att allt var läsvärt.

 

 

Så nervös som jag var i tisdags har jag inte varit på länge. När jag de sista 45 minutrarna på föreläsningen inte kunde tänka på någonting annat. När jag gick till stationen lyssnade jag på Eldkvarn och Plura som sjöng

"Jag är så långt västerut det går
Jag är på fingertoppen av handen
Och solen sjunker snabbt nu
Och färgar hela havet rött"

Men sen försvann nervositeten ändå ganska snabbt, och ingenting vart så stelt som jag tänkt mig.

 

/

 

Och sen gick tiden så fruktansvärt fort, och det visste jag ju att den skulle göra. För det gör den fan alltid när en inte vill. Och nu är veckan slut och jag är glad trots att jag nu är ensam och varvar tvättandet, pluggandet och skrivandet med att ligga i en hög på golvet och försöker gråta bort avståndet och annat som är jobbigt. För det är ju nästan ett måste att ligga på golvet om en ska gråta. Men som sagt är jag nog egentligen ganska glad. Ska bara försöka smälta allt och sluta överanalysera. 

 

/

 

Lyssnar på svensk pop, ser på HIMYM och ligger på golvet i mina mönstrade byxor. För det är så himla mycket som påminner om dig nu. 

 

/

 

Allt känns fint och allt gör ont.