Så nervös som jag var i tisdags har jag inte varit på länge. När jag de sista 45 minutrarna på föreläsningen inte kunde tänka på någonting annat. När jag gick till stationen lyssnade jag på Eldkvarn och Plura som sjöng

"Jag är så långt västerut det går
Jag är på fingertoppen av handen
Och solen sjunker snabbt nu
Och färgar hela havet rött"

Men sen försvann nervositeten ändå ganska snabbt, och ingenting vart så stelt som jag tänkt mig.

 

/

 

Och sen gick tiden så fruktansvärt fort, och det visste jag ju att den skulle göra. För det gör den fan alltid när en inte vill. Och nu är veckan slut och jag är glad trots att jag nu är ensam och varvar tvättandet, pluggandet och skrivandet med att ligga i en hög på golvet och försöker gråta bort avståndet och annat som är jobbigt. För det är ju nästan ett måste att ligga på golvet om en ska gråta. Men som sagt är jag nog egentligen ganska glad. Ska bara försöka smälta allt och sluta överanalysera. 

 

/

 

Lyssnar på svensk pop, ser på HIMYM och ligger på golvet i mina mönstrade byxor. För det är så himla mycket som påminner om dig nu. 

 

/

 

Allt känns fint och allt gör ont.