Igår skickades tentan in, idag firar vi med klassfest.

Igår var jag helt slut, idag är jag fortfarande trött men samtidigt så himla pepp. 

Igår vägde förkylningen för tungt, idag ignorerar jag den. 

 

Idag känns allting ändå ganska ljust men jag vet att om några dagar kommer ångesten slå tillbaka, dubbelt så hårt. Men jag försöker att inte tänka på det för nästa vecka kommer ändå bli så himla fin. 

 

Vi är uppe i tentavecka men min fokus är icke-existerande. I torsdags satt jag och Alex på min balkong i solen och började plugga lite smått. Men när vi tröttnat på det åt vi lunch och gick sedan bort och tittade på medan några spelade fotboll. En får ju ta vara på solen och allt sånt där medan den är framme och en själv kommer sitta instängd den närmsta veckan.

 

I fredags hade vi den näst sista föreläsningen och jag och Alex satte oss efteråt och åt medhavd matlåda och försökte plugga. Men det var inte alls min dag så jag gav upp ganska snabbt, låste in mig på skoltoan och grät (som om en vore tillbaka på gymnasiet igen) och spillde ut mitt vatten över kurslitteraturen. Så gick ganska snabbt hem och sedan till willys för att köpa mjölk att ha i kaffet och godis, med planen att sitta hemma hela kvällen och plugga, men riktigt så blev det ju inte. Alex frågade om jag ville med till Bekka och sagt och bestämt började jag göra mig i ordning och lyckades för en gångs skull få till både eyelinern och läppstiftet rätt bra. Förfestandet kändes dock ganska medelmåttigt och jag gick hem när de andra skulle ut pga tvättid klockan åtta dagen därpå. Och när jag promenerade hem i regnet hade klockan slagit ny dag och han fyllde år, och de som känner mig vet att jag tycker om att skicka grattis-sms så det ägnade jag min lilla promenad hem till. 

 

I går var klockan ställd på halv åtta så att tvätten kunde bli tvättad och pluggberget åtminstone bli lite mindre. Och när klockan var nio var tvätten inslängd i torktumlarna, en liten del tenta skriven och två koppar kaffe druckna. Och sedan fortsatte min produktivitet så nästan fram till eftermiddagen då Malin kom med tåget. Vi gick och handlade mat och gick hem och drack te och pratade om allt möjligt. När klockan sedan blivit lite mer kom David förbi och förförfestade och åt middag med oss innan vi tog oss bort till Bekka. Den biten kan nog beskrivas, minst sagt, som spännande. Medan vi väntade på Alex satte jag mig på Davids longboard och åkte fram och tillbaka. Och när hon väl kom så satt jag kvar på den och drogs med fortfarande sittandes på. Väl hos Bekka körde vi ölspel som vanligt och hade det fint. Var lite för full men ganska glad och det kändes fint. Sen hängde vi på ölfiket och james och när vi kom hem satt vi vid mitt matbord och pratade om djupa saker och åt chips tills klockan blev halv fem. 

 

Idag hängde vi mest på golvet drickandes kaffe och spelade kort tills Malin skulle ta tåget hem igen. Och sedan dess har jag mest prokrastinerat och gjort mest sådant jag ej bör ha gjort. Men har ändå fått en del plugg gjort och det är ju alltid något tänker jag. Men egentligen är väl inte 3500 tecken av 20400 jättemycket att hurra för. Det är så himla mycket mer lockande att till exempel ligga på golvet och titta på bilder på söta kattungar eller skriva av sig om allt det där som känns i en. 

Skriver ned allt det där som skaver och stormar i mig. Skriver om förvirringen, skriver om rädslorna, skriver om pirret och nervositeten. Men samtidigt är det svårt att avgöra vad det är som verkligen som känns. Allting blir som små fragment, men jag drömmer om att skriva något längre, något sammanhängande. Men jag har glömt bort hur man gör. 

/

Det är vår i luften och vi sitter på en gräsmatta och äter glass.

Det är vår i luften och jag sitter på balkongen i solen, läser en bok och dricker kaffe.

/ 

Imorgon får vi vår tenta, så det är dags för tentavecka igen. Jag som knappt återhämtat mig från den senaste. Men det får mig att inse hur snabbt tiden går, att det redan är en månad sedan jag var i Stockholm. Men innan tentan tas itu med på riktigt kommer Malin och hälsar på, det ska bli hur himla fint som helst. Och när tentan är inskickad är det bara några dagar kvar tills han kommer hit. Trots att jag är så fruktansvärt himla nervös och målar upp tusen scenarier i mitt huvud på hur det kommer bli/inte bli, hända/inte hända, gå bra/gå dåligt så är jag pepp och det ska bli orimligt fint. 

/

Får höra två olika versioner om vad som faktiskt hände och förvirringen och tankarna börjar mala Sover ca fem timmar istället för sju som planerat och dricker för mycket kaffe och blir otrevlig. Kanske spelar det ingen roll, men det som stör mig är att någon av dem uppenbarligen inte säger som det är. Att det är något som döljs. Men jag orkar nog inte riktigt bry mig om det. 

/

 

 

Ständigt det där behovet av att uttrycka sig. Igår använde jag kameran på riktigt för första gången på hur länge som helst (minns inte ens senast) Och det kändes så befriande på något vis, även om bilderna blev långt ifrån bra. Så känns det ändå skönt att den inte bara står och dammar i bokhyllan. Lite såhär blev det: 

 

/

 

Försöker känna efter hur livet känns i mig. Hur mina känslostormar blandas med vårpirret som finns i mig även när vädret råkar vara lite för mulet eller lite för blåsigt. Försöker känna efter hur allt fint han skriver blandas med allt det som skaver och kommer fram till att det som känns fint och bra för en himla gångs skull känns lite mer. 

 

/

 

I fredags såg det ut lite såhär när jag och Alex satt i solen på torget och njöt av att det är vår, samt från min sida försökte glömma ångesten över B-uppsatsen som vi visst ska påbörja snart. Vill inte vill inte vill inte.

 

Saker som är fina:

 

- Att det är vår i luften

- Att gå på en 2 timmars promenad och avsluta med att sitta i solen på torget i en halvtimme 

- Att äta glass på en gräsmatta med en vän

- Att jag fick VG på min förra tenta

- Att vi har haft den mest intressanta föreläsningen och att jag nu vill hoppa av och läsa litteraturvetenskap istället (oklart dock om det är fint eller mest förvirrande och jobbigt)

- Att han kommer hit snart

- Att dricka te och prata om sådant som känns jobbigt och sådant som känns fint

- Att använda jeansjacka för första gången utan att frysa och inviga de nya vårskorna som gav skavsår

- Att det var halva reapriset på bokrean och att köpa tre böcker för 85 kronor

 

Det är fredag och vi har föreläsning. Det är intressant men mina tankar vandrar ändå i väg till allt annat. Mest till dig, men det kan jag inte erkänna. När vi sitter utanför klassrummet strax innan vi ska börja verkar alla så himla glada och A påpekar att jag ser ledsen ut och frågar vad som är fel. Jag minns inte ens om jag gav något bra svar. När föreläsningen är slut går jag och hämtar ut ett paket på två kilo bestånde av fyra böcker, två kurslitteratur och två skönlitterära från bokrean. 

 

Det är fredagkväll och jag stannar hemma och läser. Två böcker hinner jag läsa innan jag går och lägger mig innan klockan slagit tolv. Jag läser en bok om kärlek och allt jag kan tänka på är dig. Dig och att jag vill veta alltalltallt om dig. Samtidigt som Krunis sjunger "mänsklig värme, snälla kom nämre" och "jag saknar ingenting eller jo, jag saknar dig". Och jag känner mig som klyscha och tänker att jag borde sluta känna så förbannat mycket hela tiden. Somnar till slut efter en fin, men lite konstig konversation och tänker att det ändå är rätt okej. 

 

Jag är som en jävla bergochdalbana. I ena sekunden ligger jag i sängen, på golvet, i hallen och panikgråter och i nästa skrattar jag tills jag får ont i magen åt något som kanske inte är sådär superkul egentligen. 

 

/

 

Sitter och kollar på annat att läsa till hösten, för jag tror faktiskt inte att jag kommer stå ut. Hur intressant detta än må vara och hur fina klassisar jag har och allt sånt där, så vill jag, så himla himla gärna läsa litteraturvetenskap. Kanske behöver jag bara komma bort ett tag, komma bort och tänka om och tänka bort. Bara tänka helt enkelt, helt i lugn och ro. Komma fram till ett rimligt svar på all denna förvirring.

 

/

 

Det känns som att jag helt har tappat greppet om mig själv. Som om jag inte vet vem jag är längre.

 

/ 

 

Men igår var vi iallafall på Galgberget och det var fint. Och idag har jag gosat lite med en liten valp det var också fint. 

 

Februari var allt annat än en bra läsmånad. Men vad kan en förvänta sig när en börjar läsa en bok på ca 800 sidor när en har hur mycket kurslitteratur som helst att läsa. Så förutom kurslitteratur och ca 100 sidor i Steglitsan har jag hunnit läsa:

 

Jag älskar Amanda Svensson orimligt mycket och hennes andra böcker har varit fantastiska och den här likaså. 

Jag vet inte alls hur jag ska kunna berätta vad den handlar om men såhär lyder baksidetexten:

 

Och sedan var språket helt fantastiskt och jag ville stryka under nästan varenda mening. Här är några av de meningarna: 

Så ja, vad ni än gör: LÄSLÄSLÄS den här boken. 

Var börjar man när livet känns fint men samtidigt helt åt helvete.

Var börjar man när man vill berätta alltalltallt men samtidigt inte berätta något alls. 

 

/

 

Har haft så fina dagar sedan jag kom hem. Det har hunnits med så mycket, samtidgt som det känns som att ingenting har hunnits med. Vänner har träffats, te och vin i mängder har druckits, föreläsning har gåtts på, men samtidigt har jag varit kvar i min lilla Stockholmsbubbla. Som att ingenting av det som händer, händer på riktigt. Som att jag ser på mig själv utifrån. Men jag hoppas på att snart vara mitt riktiga jag igen så tills dess får jag väl be om ursäkt för att jag är så disträ, men jag vet inte riktigt hur en hanterar sånt här.