I samma stund så vet jag att allting har ett slut.

Jag vet inte längre hur en håller sig på ytan. Jag sjunker med allt snabbare takt mot botten.
Och jag vet inte heller hur en ska ta sig upp därifrån när en av de jag behöver mest inte inser hur mycket denne behövs.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0