Det är fredag och jag och Tina sitter i skolan och pluggar, eller ja, försöker plugga. Ibland går det bara inte. Men jag bestämde mig för att inte få gå hem förrän jag skrivit minst två sidor, och det fick jag ändå ihop innan klockan blivit allt för mycket. Kommer hem runt fem med tanken att jag bara skulle sitta i sängen i tio minuter, innan jag skulle fortsätta. Det slutade med att jag satt i sängen i närmre två timmar innan jag orkade ta tag i mig själv och koka kaffe och återgå till pluggandet. Orkade dock inte så värst mycket mer innan jag gav upp igen så när Alex föreslog öl kändes det dumt att säga nej. Sagt och gjort gick vi till Tillsammans och drack en öl och när Tina gick hem satt vi kvar en stund till och pratade om förvirring och känslor som skaver. Det var som vanligt väldigt behövligt och nu har jag kanske insett hur tvetydigt allting egentligen är och jag måste bara bestämma mig för hur jag ska förhålla mig till det. 

 

Det är lördag och jag och Alex möts i korsningen för ännu en dag av pluggande i skolan. En lördag i skolan känns inte sådär jätteroligt så vi mutar oss själva med plocksallad, då känns det ändå lite enklare. Det tillsammans med att enbart lyssna på Tarzan soundtracket. Men ändå springer tiden i väg och jag har knappt fått någonting gjort, snarare blivit mer förvirrad. Men när klockan närmar sig sju bestämmer vi ändå att det är okej att gå hem. Och när jag nästan är hemma ser jag ett mail från min uppsatshandledare och känner hur glad jag är över att han svarar på förvirrade mail en lördagkväll. 

 

Jag känner så himla mycket att jag behöver nya människor i mitt liv. Alla andra är så himla bra på att skaffa nya bekantskaper medan jag knappt kan hålla i de jag har. Men samtidigt får jag dåligt samvete för att jag känner att jag behöver något nytt, som om de jag har inte räcker till. Kanske är det bara jag som inte räcker till. Men det känns som att alla andra har så många olika sammanhang medan jag knappt har ett enda. Och det skaver så fruktansvärt mycket. 

 

Men samtidigt så drömmer jag mig bort till alla böcker jag kommer ha tid till att läsa så fort uppsatsen är klar, och kanske är det som peppar mig mest. Att få förlora mig själv i böckerna igen för första gången på alldeles för länge. 

 

Jag tror att jag kanske bara borde tillåta mig själv att gräva ned mig och vara ledsen och ha ont och känna att allting skaver så att det kan gå över nån himla gång. Istället bara fortsätter jag som vanligt och låtsas som ingenting. Men istället försöker jag trycka bort alla känslor som ligger och bubblar, trots att jag vet att det kommer rinna över och bli värre, och jag kommer låta det göra det, för jag orkar inte ta tag i det nu. 

 

Jag känner mig så oerhört krävande som bryter ihop när jag som minst borde och fastnar i mina tankar när jag sitter runt ett bord med fina vänner. Jag känner mig krävande som skriver till honom om just vad det är som är jobbigt med det hela. Är konstant rädd för att inte få något svar. Och det som skaver mest är att jag absolut inte vill/kan tappa kontakten med honom och det skrämmer mig så mycket att det mycket väl kan bli så. Speciellt om jag är för påfrestande och tynger ned honom med mina tankar. Men samtidigt känner jag att det bara är han som har svaren. 

 

/

 

Han säger att han önskar att han var i kär i mig. Och jag tänker men var det då, var det då, snälla var det. Fastän jag vet att det inte funkar så.

 

Jag tänker: snälla fråga vad jag tänker på, så jag kan berätta, så att jag kan berätta vad jag känner.

Men han gör inte det. 

 

Jag gömde mina drömmar precis där hans axel blir till hals. Jag gömde dem där i tron om att de skulle få stanna där ett tag, men de krossades, först saktasakta och sedan allt på en gång. 

 

"Och alla frågar

om jag känner någonting för dig

Och jag vill svara

att jag känner fan

allt som går att känna i mig."

 

Jag önskar att jag på riktigt hade fått en chans innan han bestämde sig för vad han känner.

 

/

 

Igår lyckades jag plugga i flera timmar och faktiskt få en del både läst och skrivet, vilket kändes oerhört skönt. På eftermiddagen kom Tina förbi och drack te och jag fick berätta om hur det känns i mig, och det var så behövligt trots att jag mest grät och nog inte lyckades få ur mig något vettigt. Senare blev vi halvt övertalade av David att följa med till Tillsammans. Kändes fint att hänga med lite bra personer och försöka tänka på annat, trots att jag såklart fastnar i mina tankar lite för ofta. Planen var att inte stanna där så länge och sen gå hem och plugga igen. Men kom hem vid tio, så skickade bara in min text till handledningen vi har idag och åt en halv banan, för det var det jag lyckades få mig. Har knappt fått i mig någon mat sedan i lördags, och det stör mig.

Jag är tillbaka i det där trasighetsstadiet, och jag har verkligen ingen aning om hur jag ska ta mig upp härifrån. Jag bara gråter och gråter och vet inte alls hur en tar sig igenom sånt här eller överlever livet.

 

Jag är tillbaka i Halmstad efter en turbulent och ångestig helg i Stockholm. Egentligen finns det så mycket att säga, kanske inte just om själva helgen men alla jävla känslostormar jag känner i mig just nu. För allt det där fina jag hade hoppats på krossades. Och nu känner jag ingen mening med någonting alls längre för det enda jag behöver är hans närhet för ingenstans känner jag mig så trygg som där. Men nu lär den platsen inte finnas mer och det gör så jävla ont. Ungefär lika ont som att det här inte var lika mycket på riktigt som jag trodde/ville/kände. 

 

Jag har även skjutit något fruktansvärt mycket på pluggandet och har knappt skrivit en sida på min uppsats och har handledning på onsdag. Så ska försöka lägga all min tid och energi på att faktiskt på ned någonting vettigt så att jag slipper skämmas osv. Fast helst vill jag bara sova och vakna upp någon gång när allt detta är över och förbi. 

 

Alltså den här dagen har ändå varit fin för att vara en måndag. Jag är av åsikten att måndagar inte kan vara annat än ångest. Tidspessimisten i mig ställde klockan 45 minuter för tidigt och när jag vaknade orkade jag verkligen inte stiga upp. For iväg till skolan för handledning med en ångestklump i magen och lite för hårt bultande hjärta men det gick bra, bättre än förväntat. Så just för tillfället känns B-uppsatsen aningens mer lätthanterlig.

 

När vi slutat mötte jag upp Alex för att svänga inom biblioteket och låna en bok och sedan gick vi och handlade mat, precis som varje måndag. Bästa himla måndagstraditionen. Efter att knappt ha ätit ett enda vettigt mål mat sedan i onsdags bestämde jag mig att jag fick köpa något som var gott, det blev toscanabiffar och potatissallad, har varit orimligt sugen på potatissallad och mjukglass de senaste dagarna. 

 

Och när jag kom hem hade jag fått post från HFAB ":)))))" (ungefär sådär såg jag ut när jag gick upp för trapporna) Så jag skrev på innehållet och gick ut och postade iväg det igen. Ringde pappa för att prata lite vilket slutade med ett två timmars samtal och att jag skickat ett mail till en scoutkår här i Halmstad. Det känns fint, men lite läskigt. 

 

Nu borde jag dock plugga, skriva listor, laga mat och annat som kan vara bra att göra, men att ligga på golvet känns så himla mycket mer lockande.

 

 

 

Timmarna tickar förbi alldeles för fort när det är saker en borde göra, men inte alls orkar ta tag i. Som det här med pluggande till exempel. Jag förstår inte alls hur klockan hann bli fyrafemsex utan att jag egentligen gjort någonting vettigt alls. Vi har kommit igång med B-uppsatserna nu, och alltså, den här ångesten. Jag har äntligen ett ämne, men alltså helt ärligt förstår jag inte hur jag ska börja och struktuera upp. Känns som att jag rusar rakt in i en vägg varje gång jag försöker börja någonstans.

 

Veckorna går alldeles för fort och i början av veckan var jag bara så genuint himla ledsen över allting som skavde, utan att jag egentligen kunde sätta ord på vari ångesten låg. Det bara gjorde ont. En kombination av avstånd, skeva vänskaper och skolångest. Sedan fick jag ett samtal om lägenhet och ett ämne till uppsatsen efter att enbart ha skrivit en lista på saker jag kunde tänka mig i PMet. Kände att det kanske kunde ordna upp sig. Men alltså. Som nämnt, jag förstår inte ett himla dugg. Allting bara slutar i panikgråtattacker.

 

Fina saker som hänt i veckan

- Har ätit plocksallad i solen med Alex som äntligen kom hem till Halmstad igen. 

- Har fikat med Emelie en kväll, drack för mycket kaffe och pratade mest om rasism och psykisk ohälsa. 

- Har suttit på biblioteket och _försökt_ plugga med Alex.

- Har druckit vin med Tina, lyssnade mest på Det stora monstret och hade deeptalk om sådant som skaver. + att vi till och med satt på balkongen en stund, så gosigt. 

 

Saker jag ser fram emot: 

- Stockholm och Uppsala nästa vecka

- När den här himla uppsatsen är över och förbi

- Picknickfestivalen

- En sommar delvis i Stockholm

- Scoutläger

- Way out West

 

I ena stunden känner jag att allting kommer lösa sig medan i nästa känna att ingenting någonsin kommer lösa sig. Men jag vet ju att det mesta har en tendens att lösa sig, jag vet det. Men det gör inte att jag nödvändigtvis tror på det. Får helt enkelt försöka fokusera på det där fina, för de sakerna finns ju trots allt ändå. 

 

 

När kurslitteratur och ångesten över att behöva läsa kurslitteraturen tar över så hinns det inte riktigt med att läsa något annat. Men läste till slut klart Steglitsan och _älskade_ den. Tipstips. Läste också om Egenmäktigt förfarande efter att den dykt upp i mitt feed ca överallt, och den var såklart lika bra, om inte bättre än för ett år sedan. 

 

Har även påbörjat inte mindre än tre andra böcker, men vi får se om maj tillåter mig att läsa klart någon av dem, eller om all fokus kommer att vara på B-uppsatsen. 

Jag minns när jag i februari var inne i en Lasse-period och hade meningen "vad ska man göra enda fram till maj" på repeat i huvudet. För det var det enda jag kunde tänka på. Hur fan ska jag överleva i den här himla staden tills dess? Då hade jag bott här i nästan ganska precis ett halvår och kände enbart att jag ville fly härifrån. Men på något himla vis överlevde jag det där och kom över känslan i takt med att vänskaper växte sig starkare. Fast samtidigt som känslan av att vilja, och behöva fly härifrån inte är lika stark just nu, kanske för att jag snart gör det igen, så ligger den där och gnager, redo att bryta ut när som helst.

 

Var ju i Göteborg i helgen och det var så förbannat himla välbehövligt att komma bort, kanske mer än jag trott. Det var skönt att vara någon annanstans och inte tänka på allt det där jobbiga. I fredags kom jag fram på eftermiddagen och var med på en föreläsning på Bellas skola innan vi åkte hem till henne och drack en öl och spelade kort tills klockan blev för mycket. Igår vaknade vi ganska tidigt, åt frukost och gjorde oss i ordning innan vi tog spårvagnen in till stan och gick i secondhandbutiker, strosade omkring i Haga, och gick på vernissage på Dômen. Kom hem på eftermiddagen och var helt slut pga gått prick hela dagen. Men vi tog oss i kragen och lagade middag och gjorde oss i ordning innan vi åkte in till stan igen. Den här gången hem till Bellas klasskompis som fyllt år. Så vi satt på hennes golv och drack öl och åt tårta innan vi gick vidare till andra lång när de skulle vidare någon annanstans. Och idag gick vi en sväng i skogen innan jag tog bussen hem till Halmstad igen. Så himla fin helg och jag är nog lite kär i gbg ändå.