November har varit en så oerhört konstig månad och jag känner att jag delvis börjar komma tillbaka till mitt gamla jag. Mitt gamla jag som är tyngd av allt och som inte riktigt vet hur en tar sig upp. 

Var ju i Kristianstad i helgen och det var hur himla fint som helst att träffa Bella, Anton & Kevin samt några nya bekantskaper. Och som Bella sa: "Det känns bra att krama någon man känner", och jag kunde verkligen inte sagt det bättre själv. Samtidigt som det var fint osv så känns det bra att veta att det på något vis är ett avslutat kapitel, men veta att vi fortfarande har varandra. Det känns fint att tänka på när allt annat just nu känns lite tyngre och jobbigare än vanligt. 

Vet inte riktigt vad det varit med mig de senaste veckorna. Eller jo, det vet jag väl delvis. Kanske är det bra att veta det, och därför veta vad en kan göra åt det, trots att en inte alls vet det, egentligen. Jag låtsas om att jag mår bra och att allt är som vanligt trots att jag mest av allt vill sitta i hörn och gråta och bara få ur mig ALLT. Få ur mig allt och glömma och gå vidare. Men det är ju inte så himla enkelt. Jag varvar att träffa folk och hålla mig sysselsatt med att sitta hemma och må dåligt och där igenom få andra att må dåligt utan att riktigt veta om det. Får reda på det och blir mer nedstämd på grund av att jag inte räcker till. Och allt jag vill är att räcka till. Men det blir väl bra till slut, det är i varje fall det jag försöker intala mig själv, trots att det går sådär.

I måndags berättade jag

Han höll inte med

Han visste inte

Och jag vet inte

om jag förstört något

För han svarar inte.

Tänker att jag borde berätta om vår Stockholmshelg. Om hur dåligt jag mådde samtidigt som det nog delvis var ganska fint, stundvis. 

 

Vi kom fram till Stockholm sent på kvällen på fredagen och därav tänker jag börja på lördagen. När vi på morgonen/förmiddagen lyckats avklara både lite secondhandfyndande och Taco-lunch  tog vi tåget in till stan för att möta upp Alexandra för att gå i lite affärer. Vi strosade runt och önskade att vi hade lite mer pengar när vi såg allt fint. Men fick iallafall med mig en blommig lite tjockare tröja från Monki. Tvekade ett tag (som vanligt) men tänkte att eftersom att Monki faktiskt inte finns här så kan jag inte ångra mig sen om jag inte köper den. Sen kramade vi Alexandra hejdå och tog tunnelbanan till Slussen för att sedan leta upp Hermans för lite vegetarisk buffé. Även om det var väldigt gott så var det kanske inte ett optimalt besök då både jag och Emelie var nere pga saker som gått emot oss och känslor en inte riktigt vet var en ska göra av. När maten var uppäten och vi var mätta osv gick vi tillbaka för att möta Nicklas.

 

Vi virrade iväg till nån bar på söder som vi inte hittade till och tog tunnelbanan till Hötorget då Emelies kompis tyckt att vi skulle komma dit för att Kristian Antilla skulle spela. Dock var han sen så vi orkade inte sitta kvar där, istället tog vi oss tillbaka till söder för att hänga en stund på Dovas. När vi fått nog gick vi till McDonalds innan vi tog tåget hem och sjöng Krunis hela vägen hem från Runö.

 

På söndagen tänkte vi att vi skulle få sova ut åtminstone litegrann. Och när vi var vakna och redo att bege oss iväg gick vi bort till scoutstugan för att se hur det nya köket + seniorrummet såg ut. Sedan tvingade jag med Emelie upp på hackstabacken, det var ju ändå en av de saker jag saknat mest. Dock var det väldigt dimmigt så en såg inte speciellt mycket, men det var fint att få andas lite skogsluft igen. 

 

Sen begav vi oss till stationen för att åka in till stan igen. Den här gången för att besöka moderna muséet. Vi kände att det var en himla bra idé att fika först så att blodsockernivån inte skulle sjunka ännu mer. Sen gick vi in och började med att se utställningen skulptur efter skulptur där elefanten helt klart var favoriten. När vi kände oss klara där och jag blivit tillsagd på engelska att jag inte fick ha ryggsäcken på mig gick vi vidare till fotoutställningen som jag var så himla himla pepp på. Det var fotografier från 29 olika fotografer, från Christer Strömholm till idag. Och det absolut finaste var ändå att få se några av Lars Tunbjörks bilder i verkligheten. Han är nog ändå min favoritfotograf. 

Sedan tog vi oss hem för att äta middag, gosa lite med en katt och hänga med Daniel resten av kvällen. Det var så himla fint att träffa Daniel igen. Har väl saknat honom en del eftersom att han är expert på att få en att skratta pga berättar så mycket konstigt jämnt och råkar alltid ut för så konstiga saker. Fick också en födelsedagspresent av honom, som kan ha varit den konstigaste presenten jag någonsin har fått - en mugg med Ola-Conny och Morgon... Men om en tänker på att den är från han så är det egentligen inte så konstigt längre.

Och på måndagen tog jag tåget hem runt 11 och lämnade Emelie ensam kvar. Sa att jag skulle vara nervös fram tills att hon satte sig på tåget hem dagen efter, och det var jag nog också. 

 

Skulle vilja påstå att jag är förvirring personifierad, men inser sedan att ca varenda av våra lärare är mer förvirrad än jag. Allting känns så föbannat jobbigt, skolan och lärarnas ostruktur tar ca all energi jag har och det lilla som finns kvar försvinner iväg på annat som är jobbigt. På sådant som känslor en inte riktigt vet hur en handskas med. 

 

Den här veckan har varit väldigt krävande både pluggmässigt och psykiskt. Vi har tentaveckor nu med seminarium (som avklarades idag), grupparbete och hemtenta, samtidigt som vår lärare flyttat tentadatumet fram och tillbaka. Men på fredag åker jag till Stockholm, jag är så fruktansvärt opepp på allt utom att gå på Moderna och äta lussebulle med Daniel. Har ju inte berättat för allt för många att jag faktiskt ska till Stockholm så har inte planerat att träffa många alls, med tanke på att de jag berättat för nu inte kan ses (- vilket också gör mig väldgt opepp). 

Och nu när jag känner att allting svackar är jag så oerhört glad över att jag kom ifrån Stockholm och alla gamla hjulspår och oavsett vad någon säger så kommer jag inte sakna att må så dåligt igen. Klart att allt inte kan vara på topp för att en flyttar iväg, men jag känner att mitt liv har blivit så himla mycket bättre sedan jag flyttade, jag trivs här, det gör jag faktiskt. Och jag har lärt känna så himla fina och bra människor. Det känns så himla överväldigande att veta att folk faktiskt, på riktigt bryr sig. Det är som att jag nu vet hur det är att ha riktiga vänner.Vänner som till ingen del alls får en att må dåligt. Jag måste bara erkänna på riktigt för mig själv att det är bättre nu, att det kommer fortsätta att bli bättre om jag bara tillåter mig själv, om jag slutar tänka på allting som bara känns jobbigt och vågar tro på att de jag hänger med hänger med mig för att de vill, för att de tycker om mig och inte bara för att de känner att de måste. 

OBS.Menar såklart inte att jag inte ser mina andra vänner som riktiga vänner. Tycker såklart om dem också, så himla mycket. Men att detta på något vis är på en annan nivå.  

Jag ligger så efter i mina egna tankar att jag inte alls vet var jag ska börja. Ligger mest i sängen med benen uppåt väggen eller sitter och försöker plugga. Allting känns egentligen ganska omotiverande och därav ser min lägenhet ut som ett bombnedslag, igen. 

 

Men trots det så har det hunnit hända en del fint, egentligen. Jag måste bara lyckas sätta ord på allting utan att det bara låter redogörande och tråkigt, men ibland är det så himla himla svårt. 

 

Men hur som haver. 

Jag hade en ganska fin sista dag som tonåring, det var soligt för första gången på evigheter, fick reda på att jag klarade första tentan och var på sånt himla konstigt humör (på ett bra sätt). Träffade även både David, Wille och Emelie, fint att hänga med bra personer en dag som den. 

Och i onsdags fyllde jag 20! Blev ringd och sjungen för två gånger. Den första var av David som ringde vid halv två på natten, var knappt vid liv men det var fint och sedan av familjen som ringde strax innan sju. Kunde inte somna om då så gick upp och gjorde frukost som jag sedan åt i sängen framför Please like me. Orkade sedan ta mig upp för att säda/diska/duscha/plugga innan jag gick en sväng på stan och införskaffade några nya klädesplagg och två böcker. Mötte sedan upp Emelie för att gå på systemet och jag som är virrig och har beslutsångest i vanliga fall var om möjligt ännu mer virrig och sedan gick vi och mötte David och åt sushi. Tänkte att det får en faktiskt göra om en fyller år. När sushin var uppäten gick jag och Emelie hem till mig och bakade muffins (jag) och blåste ballonger och åt smet (Emelie) och förberedde inför kvällen då en hög med fina personer skulle komma förbi. Sedan hade vi en så himla fin kväll med lite för mycket alkhol, prat och underhöll oss med ballongerna (lätt roade osv). 

Sedan har det bara varit ett par dagar av mellanläge - pluggande och icke-städande. Fram tills igår då vi tog tåget till Helsingborg. 

Igår kom äntligen dagen jag väntat på så himla länge, dagen då jag fick se Krunis för första gången (om en inte räknar med allsång på skansen, vilket en inte borde pga inte alls samma sak). Vi tog tåget till Helsingborg vid tio och kom in strax efter elva. Vårt första mål var ICA, köpa lite proviant till det planerade köandet. När vi handlat litegrann gick vi bort och kollade hur det såg ut och det var helthelt dött. Jaha tänkte vi och gick en runda på stan och åt lunch. Och detta hände flera gånger, när vi insåg att nej, kommer nog inte vara jättemycket köande ändå så gick vi en runda till och kollade på gräsvalen utanför konserthuset och gick längst hamnen tillbaka. Vi satte oss sen på en bar och drack lite vin innan vi gick och satte oss i kön som bestod av två personer. Det var kallt och blåsigt men vi stod iallafall ut ett litet tag innan vi gick och drack lite mer vin. Sen var det insläpp och så småningom också dags för Thomas att gå på scen. Vi stod längst fram i mitten och var väl mest mos ungefär. Men det var fint, har ju egentligen aldrig lyssnat på honom och var väl därför inte så fangirl'ig när han var sådär otroligt nära och Drack ur hans vattenflaska och höll i honom när han stod på "staketet" (och fick hans spott i ansiktet). Men till slut var det iallafall äntligen dags för Krunis, och ååååh <3. Skrek högthögt med i Hell Yeah Norrtälje och såklart i alla de andra också, men kanske mest i den, och grät under ibland gör man rätt ibland gör man fel. Höll i Markus hand och drack även ur hans vattenflaska. Det var en så himla fin kväll (och dag) och efteråt kändes allt så himla tomt, som det ju alltid gör efter en konsert.

Vaknade imorse med panik över att jag inte pluggat och satte mig på en gång och började läsa. Och trots att jag idag varit så fruktansvärt trött och haft ont ca överallt har jag varit i skolan och pluggat och sett Så mycket bättre hemma hos Emelie. Och nu tänker jag att det är färdigpluggat för idag och lyssnar på Lasse och tänker att jag borde slänga mig i duschen och ta tag i mig själv trots att jag absolut inte har någon ork till övers.