Påbörjar blogginlägg efter blogginlägg, men det blir inte någonting vettigt utav någonting. Vill berätta om hur det känns i mig, hur förvirringen kanske fortsätter vara förvirring fast av ett annat slag. Hur den där ledsamma förvirringen byts ut mot ett rent känslostormande som nog är mer positivt än negativt. Om hur varenda cell i mig skriker efter Halmstad. 

 

Jag försöker ta vara på Stockholm, försöker ta vara på regnet och skogen men drömmer om solen. Det är inte långt kvar nu, om fem dagar sitter jag på en buss ut på villovägar. Och jag ser fram emot det så himla mycket trots att jag har så mycket kvar att fixa inför det. Men skjuter på det genom att läsa böcker och träffa vänner. För sen lämnar jag Stockholm med en plan om att ej återvända förrän i jul för just nu är detta den sista platsen på jorden jag vill vara. Men samtidigt vet jag att det hela har med stormandet att göra, och när det lugnat sig så lugnar sig nog allt annat också.