Om jag tänker alls, tänker jag på dig.
"Sluta snälla tid att springa snabbt förbi, varje gång det känns bra att vara där man är." Tiden går för fort och jag vet inte hur jag ska handskas med det. Två av tre (och den tredje är i full gång) stora grejer i augusti är avklarade och jag har mest tänkt på honom.
Vi är på way out west, det är sista dagen och vi är lite för fulla och sjunger "för det är du och jag och han och hon, det är vi mot dom och vi ska kämpa till slutet" och jag känner hur mycket det stämmer. Det är vi mot dom, och jag tänker att trots att det har varit en stormig festivalhelg, inuti mig, så mår jag ganska bra. Jag tänker att jag ju ändå fått se flera av mina bästa band, förlorat mig själv i ett publikhav framför Jonathan Johansson klockan två på natten och hängt med fina personer.
Samtidigt som jag har så mycket att vilja berätta om, så sitter det en spärr någonstans som jag ej vet hur jag ska ta mig förbi. Vill berätta om Way out west och ösregnet framför First aid kit, om deep-talket på ölområdet med uppmaningen "skit i vad andra tycker, gör det som känns bäst. Känns det bra, kör på.", om alla kvällar med honom, om alla frågor som inte har något svar, om hur det känns i mig och om att sakna trots att det bara gått en kvart. Men jag kan inte, för inte ett enda passande ord finns nära till hands.
Kommentarer
Trackback
