Idag promenerar jag åtta kilometer med Värvets intervju med Markus Krunegård i öronen. För det är ju soligt ännu en dag och det måste en ju ta vara på, tänker jag. Jag läser ut en bok, eller egentligen gör jag inte det då jag hoppar över de sista sidorna, för att jag tröttnar på boken. 

Jag skriver lite med min faster på andra sidan atlanten och ger en hel hög med boktips till Sofia. Jag börjar läsa en ny bok och efter 12 sidor känner jag hur detta kommer bli en av mina bästa böcker. 

Och allt detta till tonerna av Håkans "det kommer aldrig vara över för mig". För kanske är det så det känns, men egentligen är det nog alltid över för mig, om det ens börjar.