Hade en så himla bra dag igår. Var först hos tandläkaren i typ fem minuter (snabbt och smidigt) innan jag tog tåget till Täby för att möta upp Lovisa. Vi skulle besöka TEG, vår gamla gymnasieskola. Och helt ärligt vet jag inte hur jag kände inför det. Först var det nog någon form av lättnad, att det fanns någon trygghet i det där lilla i jämförelse med Malmö Högskola. Men efter ett tag var det nog mest bara ångest. Att ca ingenting var som det var innan, att det var så HIMLA mycket människor, den där mysiga känslan som var när vi gick där kändes nästan som bortblåst. Och det är ju synd. Men det var fint att träffa gamla lärare iallafall. När vi kände oss färdiga där gick vi til Täby Centrum, gick mest rundor och pratade om livet. Det var fint, så himla bra person det där. 

 

När klockan närmade sig fem tog jag tåget in till stan för att träffa Sofia för en fika. Vi satt och pratade om livet och massa andra bra och viktiga saker och insåg att vi hade en hel del gemensamt, fram tills att klockan var typ halv tio och vi insåg att det kanske var dags att börja ta sig hemåt. Fick två kuvert av henne, ett med positiva meningar och ett med olika distraktions handlingar. Så himla fint och så himla himla bra person hon också. 

 

Trots att dagen var så himla bra somnade jag gråtandes till ett sms som fick mig att vilja säga upp kontakten med allt och alla och bara bege mig någonstans där jag aldrig kommer träffa en människa igen. Så himla less bara.