Jag kan se dig varje gång jag blundar. Det finns inget sätt att komma undan, en kväll som den här.

"kanske blir det mer vardag här nästa år. vi får se" skrev jag i december. Nu är det maj, och jag går som ständigt varje vår, runt med meningen "vad ska vi göra ända fram till maj" på huvudet. Och nu är vi här och tiden går för fort och för långsamt på samma gång. Att skriva mer om vardagen var svårt, fortsatte gömma mig i böckerna. Det känns säkrast så. Men någonstans försöker jag hitta tillbaka till skrivandet, skriver långa anteckningar i telefonen, lyssnar på gamla spellistor, ser om gamla favoritfilmer och känner mig som artonnittontjugo. Tänker att det hade varit skönt att spola tillbaka tiden, göra om, göra rätt. Bli någon bättre, bli någon bra. Får göra det bästa av det jag har av det jag är av det som är jag. 
 
Den här våren har varit stormig. Jag har känt för mycket känt för lite, velat för mycket gjort för lite. Läst skönlitteratur istället för kurslitteratur. Gått med i en bokklubb, det är fint. Fint att ha ett litterärt sammanhang på nåt vis. Har bestämt att det här året ska bli året jag börjar tycka om sthlm, det gick bra ett tag, det gick bra med honom, men det tog slut och jag fortsätter med mitt försök att ge sthlm en ärlig chans. 
 
 
Mobilanteckningarna fylls med känslor tankar böcker att läsa. Mest böcker. 
 
 // 
Du är så jävla fantastisk
Men 
Du har sönder mig 
Och
Lagar mig 
På 
Samma gång
 
// 
Du är allt jag vill
 
//
Allt med dig är superlativ
 
//
Ett system så magnifikt att det bländar
Regnmannen
Gå förlorad
 

RSS 2.0