Att en bra dag ändå kan få oväntade vändningar. Att en bra dag kan sluta med tårar och att ligga i sängen och skaka av ångest. Men nu ska jag fan få ordning på det här. Det jag gjorde var sjukt dumt och det som är bra är väl att jag nu inte känner ett behov av att göra det igen. Fuck tvångstankar. 

 Ibland har man sån här otur. Men idag är det jag som är flaskan. 

Hade en så himla bra dag igår. Var först hos tandläkaren i typ fem minuter (snabbt och smidigt) innan jag tog tåget till Täby för att möta upp Lovisa. Vi skulle besöka TEG, vår gamla gymnasieskola. Och helt ärligt vet jag inte hur jag kände inför det. Först var det nog någon form av lättnad, att det fanns någon trygghet i det där lilla i jämförelse med Malmö Högskola. Men efter ett tag var det nog mest bara ångest. Att ca ingenting var som det var innan, att det var så HIMLA mycket människor, den där mysiga känslan som var när vi gick där kändes nästan som bortblåst. Och det är ju synd. Men det var fint att träffa gamla lärare iallafall. När vi kände oss färdiga där gick vi til Täby Centrum, gick mest rundor och pratade om livet. Det var fint, så himla bra person det där. 

 

När klockan närmade sig fem tog jag tåget in till stan för att träffa Sofia för en fika. Vi satt och pratade om livet och massa andra bra och viktiga saker och insåg att vi hade en hel del gemensamt, fram tills att klockan var typ halv tio och vi insåg att det kanske var dags att börja ta sig hemåt. Fick två kuvert av henne, ett med positiva meningar och ett med olika distraktions handlingar. Så himla fint och så himla himla bra person hon också. 

 

Trots att dagen var så himla bra somnade jag gråtandes till ett sms som fick mig att vilja säga upp kontakten med allt och alla och bara bege mig någonstans där jag aldrig kommer träffa en människa igen. Så himla less bara. 

 

Det betydde ingenting. Jag vet ju det. Men ändå gör det så jävla ont. 

"Vad jag bryr mig om nu är att få ut dig ur skallen."

Bort. ut, jag vill inte längre. Vill inte vara med. Vill bara ge upp på livet. För att ingenting är någonsin som det verkar. Och det slutar alltid bättre för alla andra. I slutändan är det ändå bara jag som mår dåligt över det. För jag vet ju att för dig betyder det inget. Ingenting alls. 

 

Befinner mig i Stockholm nu och har gjort de sen i fredagskväll. Har hunnit med en hel del roligheter sedan dess. Bland annat fotat mitt projekt och träffat fina vänner. Men åker ju inte tillbaka till Skåne förrän på torsdag så kommer hinna göra fler roliga saker, bortsätt från att jag ska till tandläkaren imorgon.... Det är inte så spännade. 

Har även ett fungerande photoshop nu, så snart får ni se annat än mobilbilder! 

Har insett nu att jag mått dåligt över honom i onödan. Så helgens fylla förde väl något gott med sig.

Fast egentligen gör det inte mindre ont för det. 

Det enda jag egentligen vet är att jag inte mår bra av det. 

Att det bara skaver och gör ont. 

Att jag inte vet vad jag ska göra åt det. 

 

Håkans 2 steg från paradise går på repeat och jag påbörjar bok efter bok, men ingen känns tillräckligt lockade att fortsätta läsa. Nån av oss hör av sig, men vi ses inte den här gången heller. Istället åker jag till Höganäs och går på ittala outlet och fyndar två nya muminmuggar, men helt ärligt kändes inte det heller jätteroligt. 

 

Att man ens kan vara pepp på något när världen är så här grå och tråkig. Men det är jag faktiskt.

- Hemtentan är ju inskickad (= en delkurs klar, om jag klarade den dvs)

- Ska i helgen boka tågbiljetter hem (nästan en hel vecka ska jag vara hemma) 

- Hade första bildhandledningen för det egna projektet idag. Så är rätt taggad på att börja med det, för det kan nog bli bra detta

- Om två veckor får jag träffa en väldigt saknad och bra person 

- Nu är det november, egentligen en av de tråkigaste månaderna men snart är det okej att börja julbaka!