Jag är tillbaka i det där trasighetsstadiet, och jag har verkligen ingen aning om hur jag ska ta mig upp härifrån. Jag bara gråter och gråter och vet inte alls hur en tar sig igenom sånt här eller överlever livet.

 

Jag är tillbaka i Halmstad efter en turbulent och ångestig helg i Stockholm. Egentligen finns det så mycket att säga, kanske inte just om själva helgen men alla jävla känslostormar jag känner i mig just nu. För allt det där fina jag hade hoppats på krossades. Och nu känner jag ingen mening med någonting alls längre för det enda jag behöver är hans närhet för ingenstans känner jag mig så trygg som där. Men nu lär den platsen inte finnas mer och det gör så jävla ont. Ungefär lika ont som att det här inte var lika mycket på riktigt som jag trodde/ville/kände. 

 

Jag har även skjutit något fruktansvärt mycket på pluggandet och har knappt skrivit en sida på min uppsats och har handledning på onsdag. Så ska försöka lägga all min tid och energi på att faktiskt på ned någonting vettigt så att jag slipper skämmas osv. Fast helst vill jag bara sova och vakna upp någon gång när allt detta är över och förbi.