En dag står vi över februari, du och jag.

 
Onsdag.
Promenad i grått väder med Kent i öronen. 
Skrivande av personliga brev med podcasts i öronen.
Lunchlagande med Krunegård i öronen.
Allting som görs har något slags soundtrack, och det kanske behövs för att allt ska kännas lite festligare.
Livspeppen varvas med livsångesten och energin varvas med järnbristenströtthet (eller febern som jag försöker förneka). Men på fredag åker jag till Skåne för nattvolley och träffa en hel drös saknade favoritpersoner och det gör mig trots allt helt lyckorusig. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0